En kort anekdot

Min mamma berättade idag för mej en anekdot från sin barndom. Hon gick i skolan på 1950-talet och en dag i småskolan frågade magistern en av hennes klasskamrater om hon bodde på landet eller i stan. Min mammas klasskamrat svarade landet. "Vad finns på din gård förutom själva boningshuset?" Hon svarade då vedboden, fast på hennes dialekt blev det vebon. "Hur stavar du till det då?", frågade magistern henne. Hon bokstaverade då V-E-B-O-N. För att hon skulle förstå hur ordet egentligen skulle uttalas och stavas ställde han denna följdfråga: "Vad har man i den då?". "Cyklar", blev svaret.

Så kunde det gå till i skolorna förr.




"Man ska inte vänta sig att en pojke ska vara fördärvad förrän han har gått i en fin skola."

En liten anekdot (repris)

Den 31 januari 2008 skrev jag detta på denna blogg:

"Nån gång i början av 80-talet, när jag bodde i Göteborg, var jag och min mamma en dag på Frölunda Torg för att handla. Där satt Ulf Lundell vid ett litet bord mitt ute på köpcentrets golv och sålde sin då nya bok. Vi gick fram för att se vad boken handlade om. Vad boken hette kommer jag inte ihåg nu men hjärta kan ha ingått i titeln. Min mamma tyckte sej inte ha råd varvid Lundell sa på sin karaktäristiska stockholmska: Scheel en, vet ja!

Hur det nu var köpte vi ingen bok, vad jag vet."

På ett annat ställe har jag skrivit detta:

"1981 bodde jag fortfarande i Göteborg och följde med morsan, storebror och mormor på hockey (Frölunda-Skellefteå). Jag var bara 7 år och när folk reste sej upp såg jag knappt nånting. Frölunda var totalt överlägset och gjorde mål på mål. Det kunde jag i alla fall trösta mej med. Efteråt frågade mormor oss, hon hade gravt nedsatt hörsel, varför folk hela tiden ropade efter "Arne Qvist". Hon undrade så varför de skanderade hans namn dessutom. Efter ett tag kom vi på att det var ordet "tvåsiffrigt" hon hade tolkat som ett namn.

En annan gång ville min bror ha en skiva i present med Magnus Uggla. Mormor gick ut och köpte en skiva med Paul Anka. När min bror frågade om varför hon köpte den skivan sa hon: "Men du ville ha en skiva med en fågel!"

Vad gäller ordet anekdot berättade jag en sådan på en kurs jag gick i Sälen 1998 och några dagar senare kom en tjej från den kursen fram till mej och frågade om jag kunde berätta fler ankedotter. Sen dess kallar jag dom för just det, ankedotter.



"Dagen har ögon, natten har öron"

Lira hängbjörk

Jag hörde Jerry Williams yttra dessa ord i ett program om hans liv som artist och som jag skrivit som rubrik. Det låter så väldigt kul att höra ett sånt uttryck. För den som inte är införstådd med yttrycket, jag hade inte ens hört förrän då Jerry sa det, betyder det att spela ståbas.

Lira hängbjörk?

På tal om musik kan jag berätta om när jag var sex år och var med min mamma i Köpenhamn. Vi hamnade på ett ställe där två killar började spela gitarr respektive trummor tillsammans. Jag hade hittat en liten sån där ukulelebanjo som det kallas och stod där på en liten scen och larvade mej. Det var i det läget dessa killar började spela. Vad de spelade kommer jag inte ihåg, bara att det var rock och högljutt, som det ska vara när man spelar rock. Jag hörde inte mitt eget spel men jag kommer ihåg alla blåsorna jag hade på fingrarna vilket ju tyder på att jag spelade rätt så intensivt.




"Det finns inget svårare än att tala om musik"

Kamerahörnan: En bild som inte finns

Detta är min favoritbild. Klicka gärna på den för en större bild. Vill du ha en bättre version av den är det bara att fråga så skickar jag. Varför är detta då min favoritbild? Den är ju inte speciellt bra. Det är för att den har en historia, som jag berättat här tidigare.

Som många säkert redan sett är detta Rökstenen. Denna sägenomspunna sten som stått här minst sen 800-talet och som berättar säregna historier om kungar och stora händelser som både verkar vara fantasier såväl som verklighet. Varför är då ett halvtaskigt foto på denna sten så intressant? Jo, för den som aldrig läst min blogg förut kan jag tala om att detta foto egentligen inte finns!

Så här gick det till; ett år i början av 1990-talet var jag på väg norrut från Skåne med min mamma och min storebror. Vi stannade till vid Rasta i Rök och åt. Jag insåg att det vore perfekt att ta ett foto av denna historiskt intressanta runsten så jag hastade iväg till stenen, som ligger ett antal hundra meter från restaurangen. Jag tog foton från alla möjliga vinklar denna vackra sommareftermiddag, soligt och fint som det var. Döm om min förvåning när jag vid öppnandet av kameran för att skicka iväg filmen upptäckte att jag inte hade någon film i kameran!!!

Det blev ett stående skämt i min familj, att jag tagit foton som inte finns. Så året efter som vi kom förbi igen gav jag mej den på att det skulle finnas film i kameran. Det enda problemet var att det då var kväll, regnigt och blåsigt. Det var heller inte läge att ta fler foton för det var bara ett kort kvar att ta av den filmen. Så jag fick välja sida helt enkelt.

Fortfarande har man dock kul åt mitt foto som inte "finns".



"Du, jag är inte intellektuell - jag tar bara kort."

Anekdoter från en svunnen tid

Det är inte ofta jag tänker på skolan numera. Det är ett avlägset minne som blir alltmer diffust. Men det fanns en tid då jag tänkte på tiden i skolan, främst för att de människor jag då mötte fortfarande fanns färska i mitt minne. Nu börjar de blekna för jag har inte haft någon som helst kontakt med mina forna skolkompisar på snart femton år. Därför tänkte jag stolpa upp några anekdoter från min tid i skolan, såväl grundskolan som gymnasiet, så att de finns här för alla att läsa. Kanske någon gammal kompis ser dom och känner igen händelserna. Jag utelämnar namn så ingen som inte vill bli publicerad ska behöva känna sej träffad.

1. Det är år 1990. Höstterminen, första året i gymnasiet. Jag är nykommen till Österportskolan i Ystad, ÖP kallad, och hittar ännu inte så bra i korridorerna. Jag har fått veta att en lektion ska äga rum på tredje våningen och söker mej till ett av trapphusen och går mer eller mindre i blindo. Väl uppe på översta trappavsatsen i trapphuset ser jag till min lättnad att jag har gått rätt och drar en väldigt djup, närmast teatralisk, suck. I samma stund kommer en grupp killar ut i trapphuset och både hör och ser min suck. En av dom säger till mej med menande min: "Var det så ansträngande att gå uppför två trappor?", varvid resten av gruppen skrattar högt. Jag har inte hjärta att korrigera dom utan låter dom gå vidare.

2. Det är någon gång i slutet av 1980-talet, jag går i högstadiet och under en långrast är jag och en kompis nere i centrala Skurup, på gågatan, och tar det lugnt. En tjej cyklar förbi och eftersom hon och vi brukar reta varandra sker också så den här gången. Hon slår till alla bromsar hon har på sin cykel för att besvara de retfulla orden min kompis sagt vilket resulterar i att hon och cykeln slår runt. Jag menar inte att hon hamnade upp och ner utan hon beskrev en perfekt 360 graders saltomortal med cykeln! Hon tappar därefter balansen och medan hon försöker komma upp skrattar vi allihop, även hon. För det blev jag och kompisen utskällda av en gammal tant som tyckte vi var oförskämda som skrattade åt tjejens olycka.

3. En tjej i min gymnasieklass fick för sej att hon skulle träna benmusklerna genom att ta varje steg uppför i trapporna i en snabb följd. Vanligtvis går man ju i normal promenadtakt uppför eller hoppar över ett antal. Hon gick således uppför tre trappor på detta vis och var helt slut när hon kom upp till den sista avsatsen. Tur att vi människor återhämtar oss snabbt för hon såg verkligen trött ut, flåsade och flämtade. Hur det blev med träningsvärken sen kommer jag inte ihåg.

4. Nu ska jag skryta för jag var den ende under min treårsperiod i högstadiet som var med samtliga tre gånger när priser skulle delas ut i en tipsrundetävling anordnad av Sparbanken i Skurup. I sjuan var jag etta, i åttan var jag nia och i nian var jag trea. De femton första fick priser och varje år var det någon ny bland dessa femton, förutom mej. Priserna vi fick var inte mycket att hurra för men de dög.

5. Jag har gjort två mål i innebandy i hela mitt liv och båda dessa har gjorts i skolan. Ett i ettan i lågstadiet och det andra i nian. Passat till många och förhindrat desto fler. Någon karriär blev det dock inte.

Fler kommer...



"Alla världens storheter väger inte upp en vän."

En liten anekdot

Nån gång i början av 80-talet, när jag bodde i Göteborg, var jag och min mamma en dag på Frölunda Torg för att handla. Där satt Ulf Lundell vid ett litet bord mitt ute på köpcentrets golv och sålde sin då nya bok. Vi gick fram för att se vad boken handlade om. Vad boken hette kommer jag inte ihåg nu men hjärta kan ha ingått i titeln. Min mamma tyckte sej inte ha råd varvid Lundell sa på sin karaktäristiska stockholmska: Scheel en, vet ja!

Hur det nu var köpte vi ingen bok, vad jag vet.