Platon lade in en massa snack om gudarnas straff för att göra historien mer intressant. Det är ju så med oss människor att händer det nåt katastrofalt ser vi det som nåt straff för att vi uppfört oss illa. En sådan parallell finns i vår tid med klimatdravlet där vi nu enligt klimathotarna straffas för våra "synder". En sådan gudom som skulle kunna tänkas vara den som utdelar ett straff var förstås havsguden Poseidon. Ön Atlantis (på grekiska atlantis nesos) var i Platons version tillägnad Atlas och hade följaktligen namnet Atlantis. Så genom att förarga en gud drog man på sej straffet från en annan. Poseidon var far till Atlas så att göra narr av sonen är att göra narr av fadern och därför måste folket i Atlantis dö. Den logiken gillar jag skarpt (ironi!). Väldigt likt en annan företeelse från Medelhavet.
Varför Platon placerade sin version av historien så långt tillbaka i tiden (nära 10 000 år innan Platons egen tid) är oklart men man kan gissa att han själv inte ville få repressalier för det han skrev utifall någon styrande skulle ta illa vid sej. I vilket fall som helst skrev han om Atlantis i två böcker, dialogerna med de då sedan länge döda släktingarna Timaeus och Critias, varav den senare av någon anledning aldrig blev klar. Klart är att de som diskuterar i Platons två böcker är överens om att historien är sann men det framgår aldrig hur mycket av den som är sann.
Mycket strunt har förstås skrivits genom åren om Atlantis, det ena mer fantasifullt än det andra och tredje. Placeringen av Atlantis har också skiftat. I Science fiction-världen har det förstås hamnat i rymden, i en annan galax. Det är ju fullt accepterat att fantisera om sånt här eftersom folk har förmågan att skilja på fakta och fiktion, eller hur? Men att fullt och fast hävda diverse saker utan egentligt stöd i verkligheten är bara löjligt. Men vill man hålla på med new age så gärna för mej. Men kom inte med detta som en absolut sanning.
Det vi vet om Atlantis är att det var en ö på vilken en stad med samma namn fanns. Ön var uppdelad i olika ringliknande bågar där stora hamnar fanns och mitt på ön fanns huvudstaden. Allt detta gick under på en enda dag (egentligen natt enligt berättelsen) då öns mitt sjönk i havet med stad och allt. Det var en ö bortom Herakles pelare och som sådan var det en avancerad civilisation som växte fram i relativ isolering, i alla fall enligt moderna tolkningar. Det där med Herkules och pelarna var nog ett begrepp för att man inte visste exakt var en plats fanns, i det här fallet Atlantis. Men det står inte i Timaeus att Atlantis låg bortom Herakles pelare. Det står ganska luddigt beskrivet att de som bodde bortom pelarna krigade mot de som bodde hitom dessa pelare. Man kan förstås gissa sej till att det är folket på Atlantis som bodde bortom pelarna. Av uppslagsordet att döma nämndes pelarna första gången i Homeros beskrivning av Odyssén med placering i tid och rum. Hos Platon har de alltså blivit en beteckning för det okända.
Åter till Keftiu hos egyptierna. Den numera mest accepterade tankegången rörande en verklig bakgrund till historien om Atlantis är den att katastrofen på Thera och Kreta där hela civilisationer bevisligen gått under. Det är också den som bäst passar in på de beskrivningar Platon ger för hur Atlantis ser ut. Man kan tänka sej att när Solon hörde historien hade det gått så lång tid sen katastrofen att man glömt bort mycket av det som hänt och det fanns bara kvar i legendform. Platon gjorde sen om allt dels för inte folk i hans tid skulle känna sej träffade och dels för att folk inte helt skulle känna igen legenden om Thera och den kultur vi idag kallar den minoiska.
Ordet Atlantis är Platons påhitt, historien om gudarnas straff likaså. Allt det andra är legender uppbyggda kring en överdriven hågkomst av verkliga händelser. Det är det som utmärker legender. Det finns bevis på en enorm explosion i världen från ca 1500 fvt, någon gång runt åren 1630-1570 fvt. Det är detta datum som verkar stämma bäst överens med historien som den senare skrevs ner i Egypten. Bevisen består i dendrokronologiskt material, jämförelser med beskrivningar i kinesiska och andras annaler som är någorlunda samtida samt arkeologiskt material. Att det är så stor skillnad i tidslinjen beror på att man inte riktigt kommit överens om dateringen hos det material som finns tillgängligt.
Så, fanns Atlantis på riktigt? Nej, inte så som Platon beskrev platsen. Finns det en kärna av sanning bakom historien? Ja, absolut men den är rejält överdriven som alla andra legender. Saken är den att bakom varje historia som skrivits ner finns en liten kärna av sanning. Sanningen är nog inte alls vad de troende tror den är. Troja visade ju sej inte vara vad man trodde när man utgick från att Iliaden var en skildring av sanningen. Samma sak med den svenska tidigaste historien, som egentligen är ett enda mischmasch av påhitt och legender som tyvärr fortfarande gör våra historiker så kåta att de struntar i allt de lärt sej om källkritik. Vi bör se på Thera och Kreta med sin minoiska kultur helt utan kopplingarna till Platons påhitt om Atlantis. Hans beskrivning av platsen är säkert korrekt som sådan men hans utvikningar i form av namn på platsen och var den fanns nånstans samt hur det kom sej att ön gick under bör vi svepa åt sidan utan pardon. Det är ett kreativt knep från Platons sida, inget annat.
"Presidentens fru?"
