Vad är normalt i ett samhälle?

Vi tittar extra på eller inte alls på folk från andra länder, framför allt om det i deras ansikten är uppenbart att de är från andra länder. Efter ett tag blir de en del av gatubilden så man reagerar knappt längre. Vissa gör dock inte detta utan envisas med sitt motstånd på ett eller annat vis. Detta sista är definitivt inte normalt beteende.

En permanent lytt eller hjärnskadad person kommer i en rullstol eller på annat vis. De allra flesta ignorerar den här personen om de inte känner henne eller honom. Men det finns såna som inte heller kan acceptera detta utan gör motstånd även här. Inget normalt beteende här heller.

Sådant motstånd kan, om man når fram till dom, botas med hjälp av information och ett närmande till människor från andra länder och/eller de med olika handikapp. Information är fördomsfullhetens fiende.

Detta var dock inte poängen med mitt inlägg. Mitt inlägg handlar om det tanklösa, det omedvetna i att ha en norm. Man utgår från ett visst sätt att tänka, en gradskiva om man så vill. Allt utanför den här gradskivan är abnormt, hör inte riktigt till. Man reagerar, eller försöker att inte göra det, inför en enarmad person. Man tittar lite extra och försöker undvika fyllot som raglar omkring. Man jämför sej med dessa och använder gradskivan. Men de är ju människor de också. Hur svårt ska det vara att sluta använda gradskivan?

Väldigt svårt skulle jag tro. Denna gradskiva är ett arv från vår äldre historia då vi var mer rotade i stamtänkandet än idag. Det var ett starkt segregerat samhälle med ledare, underledare och fotfolk. De som inte klarade av att hänga med slängdes ut för att tvingas klara sej på vad naturen hade att erbjuda. Så lyder i alla fall en förklaring. Den är dock inte hela sanningen. Man tog hand om de sina även om de var sjuka och möjligen slog sej skadade och gamla ihop och bildade egna grupper som tog hand om varandra. Endast de hopplösa fallen lämnades kvar att dö.

Så gradskivan blir vi inte av med i första taget. Vad vi kan göra är att vidga den en bit från 180 grader till kanske 210 så att vi får med de som annars inte skulle få vara med i normen. Vi har ju alla våra later och böjelser. Så länge de inte stör det vardagliga livet och arbetet är de inga problem. Problemet är att mycket av vårt sätt att leva och tänka, t o m våra lagar, är uppbyggda enligt denna norm, denna gradskiva. Om vi accepterade att det finns problem med normtänkandet skulle det möjligen bli lättare att lösa de problem som detta tänkande ger upphov till.

För inte så länge sen var homosexualitet visserligen tillåtet enligt lag (sen 1940-talet) men klassades som en sjukdom. Så är det inte längre, som tur är. Men fortfarande ser vi folk som har sex med djur, barn eller som våldtar som något abnormt, nåt sjukligt. Frågan från mej blir då: varför kommer det hela tiden nya såna människor om det är nåt abnormt? Det är inte normalt ens sett med den mest progressiva gradskivan, det medges, men det måste ju ha någon betydelse att det hela tiden kommer nya sådana människor. Vad vinner människan som art på dessa individer? Ingenting eftersom arten inte heller vinner nåt på att det kommer långa eller korta individer.

Vi kan inte lagstifta bort människor som har sex med djur eller barn. Vi kan begränsa deras aktioner genom lagstiftning men där går gränsen. Eftersom ytterligheter hela tiden kommer igen är det bara dumt att ens försöka utestänga det. In med det i strålkastarljuset bara. Men jag menar inte att vi ska hänga ut de som gör sånt här, tvärtom. Det jag vill är att vi diskuterar det mer öppet och accepterar biologin bakom. Vi kan försöka ändra deras beteenden och då är information en del av detta.

Samma sak med porrsurfande och annat tittande på nakenbilder liksom spelberoende. Allt detta är biologiskt normalt men inte accepterat i ett samhälle där gradskivan blir allt mindre. Den här gradskivan som jag refererat till hela tiden är numera så liten pga politisk korrekthet och förvridet genustänkande att normen snart utestänger de allra flesta människor per automatik.

Det blir ett torftigt samhälle när normen är en människa som inte sticker ut på något vis, en könlös varelse utan form eller någon form av attribut som gör en unik. Det är ju abnormiteterna som gör oss unika! Biologin kan man inte ändra på som genom ett trollslag, bara anpassa sej till eller gradvis förändra över en längre tidsperiod. Vi behöver inte acceptera de mer dumma aspekterna som en del av samhället som de jag nämnde ovan, t ex djursex eller främlingsfientlighet, utan se till att de diskuteras och på så sätt hålls i schack. Tala om det är tydligen uttrycket för stunden så då talar vi om ALLT, även det som är synbart obehagligt och anses tabu.

Har vi böjelser ska vi kunna få prata om dom för som jag sa har vi alla böjelser av någon sort. Utövandet av dessa böjelser är faktiskt inte nödvändiga. Självbehärskning borde kunna räcka. De som inte klarar av självbehärskning och självcensur kan få tala om varför deras spärrar inte fungerar men i en sluten grupp. Hela världen tjänar faktiskt inte på att få reda på vilka böjelser kreti och pleti har.

Och slutligen: Religion borde räknas in bland böjelserna. Det är nåt som sitter i hjärnan och som yttrar sej på samma vis som många av de saker jag nämnt ovan.