Klimatfrågan endast en förevändning för bevarande av höger-vänsterpolitiken

Teorin om att människan genom utsläpp av koldioxid ska ha påverkat klimatet globalt sett är just bara en teori. Men denna teori har höjts upp till, om inte vetenskaplig sanning, så åtminstone politisk sådan. Det är främst pga opportunisten Al Gore och hans film "En obekväm sanning" som mer eller mindre blivit okränkbar efter att den vunnit en Oscar för bästa långfilmsdokumentär och dess upphovsman, Gore himself, fått Nobels fredspris. Detta trots att filmen fått hård kritik och t o m försetts med ett domstolsutlåtande i Storbritannien där man måste påpeka de fel som förekommer i filmen.

En annan som gjort teorin till sanning är hoppjerkan James Hansen, verksam vid NASA, som åker från land till land och anklagar allt som har med olja och kol för att vara näst intill klimatets motsvarighet till Antikrist. En tredje är Michael Mann, mannen som gav hockeyklubban en annan användning än den man är van vid. Genom att manipulera trädringsdata till sin egen fördel såg han till att helt radera ut den bevisade förekomsten av klimatsvängningar genom historien.

Men allt detta vore ingenting utan den polarisering som kallas höger-vänster och som präglat internationell och nationell politik ända sen slutet av 1700-talet. Båda sidor har tagit skamgrepp på denna teori och upphöjt den till politisk sanning. I de flesta länder har politiker utan att bry sej om källkritik tagit denna teori till sej och frotterar sej med den som om den vore svaret på alla frågor som mänskligheten nånsin ställt sej. De har med andra ord anammat den syn från 1800-talets slut som går ut på att människan inte är en del av naturen utan ett hot mot den. Ett hot som måste tas itu med.

Forskare som vill ha mer pengar till sin forskning måste i nuläget vända sej till politikerna eftersom företagen inte vill lägga ut mer pengar på forskning som inte direkt berör deras verksamhet och för att få pengar måste alltså forskarna själva bli opportunister. De hoppar således på detta tåg där redan politikerna sitter.

Och som naturen är för dessa höger-vänster-typer bjuder de över varandra och skäller på varandra för att inte göra tillräckligt inom ramen för denna fråga. Att sedan teorin inte är bevisad eller ens falsifierbar bryr de sej inte om. Det enda de tänker på att göra sej en karriär på detta och att nå miljörörelsen så mycket som möjligt.

Enda smolken i alla dessas glädjebägare är den att den stora grå massan, den s k opinionen, inte är intresserad. Den oroar sej mer för vardagen, dvs att få ekonomin att gå ihop, att få behålla jobbet, att grannen tittar konstigt på en samt att ungarna inte vill gå till skolan eller inte sköter sej där. Alla försök hittills att få folket intresserat har stupat på just att politiker och forskare inte har samma fina renommé längre. T o m fildelningen och rädslan för Storebror är nåt som engagerar mer.

Så nu tar man media och diverse organisationer (t ex WWF, Greenpeace mfl) till hjälp för att föra ut sitt budskap, come hell or high water som engelsmännen uttrycker det. Företagen har gått på detta nu också med grönt öl, klimatchoklad, bilar som inte släpper ut så mycket koldioxid och flygbolag som satsar allt på att de minsann är lika miljövänliga som alla andra trafiksystem. De självutnämnda experterna inom området dyker förstås upp som svampar ur jorden. Att de inte kan så mycket gör inget, de hör ju till de "godas sida".

Själva vill dessa inte debattera med kritikerna av teorin, man gör allt för att undvika en direkt konfrontation. Man gör det helt klart av två skäl; 1) att man vill behålla momentum och vara på topp hela tiden, 2) man är rädd att teorin inte ska stämma i slutändan. Man kör på precis som i låten Hellbound Train av brittiska bluesrockbandet Savoy Brown utan att bry sej om de kritiker som med goda argument emot teorin gör ner den varje dag. Istället tar man till gammal beprövad taktik som att kalla motståndarna med öknamn och ge dom epitet som för tankarna till hemskheter som ägde rum för 65-70 år sen.

Listan på kritiker med mer kött på benen är lång. Jag behöver bara nämna två av dom för att alarmisterna, som de troende på teorin om människans involvering i klimatet kallas, ska få stora skälvan, Richard Lindzen och Henrik Svensmark. Den förre är amerikan och den senare är dansk. Kolla gärna också upp Freeman Dyson, Nir Shaviv, Lord Monckton för fler som är klimatrealister.