Har inte mänskligheten kommit längre?

Ett par delegater vid det republikanska konventet i Tampa, Florida i USA slängde nötter på en fotograf vars hudfärg var en helt annan än den beiga i stort sett melaninsaknande majoriteten och sa: "så här matar vi djuren". En annan delegat hånades av stora delar av publiken när hennes engelska inte levde upp till förväntningarna. I Sverige förföljs vissa delar av den somaliska population av dårar som helt klart också tillhör begåvningsreserven.

De kriminella får sina fiskar varma i "Efterlyst" men det verkar inte ha nån betydelse för de verkligt förhärdade skurkarna. Våldet är snart på samma nivåer som på 1500- och 1600-talen och lika rått. Åtminstone får jag den upplevelsen att så är på väg att hända. Naturligtvis kommer vissa att göra förhastade konklusioner och skylla allt på immigrationen och släpphäntheten hos våra politiker som låter de kriminella elementen springa fritt. Men vi kommer inte åt de kriminella genom att jaga efter vissa etniska grupper. Det som binder samman dagens kriminella och de för 400 år sen är känslan av att inte känna sej hemma i det samhälle de bebor, känslan av att inte få vara med. Då tvingar man sej på andra med våld om så krävs. Tyvärr kommer det alltid att finnas förlorare och de som själva är förlorare, fast utan att erkänna det, ser sina olycksbröder (och systrar) som snyltare och parasiter på den samhällskropp de själva snyltar lika mycket på.

Det är en kall tid som vi lever i, sjöng Kim Larsen 1975 och jag är säker på att även om vissa människor gärna vill blanda bort korten med larvet om multikultur och mångfald (enfald?) så ställer sej de flesta bakom kravet på medmänsklighet. Faktum är att hur vi än ser på multikultur så är den redan ett faktum. Den har varit det ända sen människan blev människa som enskild art. Vi har alltid blandats och skapat många olika kulturer. Det finns dock ingen nationell kultur. Det är en myt skapad av 1800-talets förvirrade och förvillade romantiker som spann vidare på 1700-talets upplysningsfilosofer som i sin tur hade fel i hur människan fungerar.

Nationalismen och dess heltokiga ideologiska broder patriotismen är båda barn av 1800-talets försök, experiment, att skapa enhetliga länder, nationer, av de kungadömen som då fanns. Att då tala om en nationell kultur är ett fortsatt hån mot alla riktiga kulturer där ute. Har vi verkligen inte kommit längre som människor? Nu är det viktigt att skilja på nationalism och rasism, även om de båda förekommer samtidigt i en del fall. Det är vanligare med nationalism och att känna sej stolt över sitt land än rasism och främlingsfientlighet som bara är negativa känslor inför det främmande, det som man upplever som mindre värda människor. När man hyllar ett landslag i någon sport eller någon som gör nåt för samhället är det bra med en form av nationell känsla, en förlängning av provinsialismen. Men inte längre än så i mitt tycke. 

Det är när nationalismen övergår i patriotism, ohämmat hyllande av det egna fäderneslandet på bekostnad av andra länder, som det blir äckligt fult. Man sprider myter om sitt eget land och lögner om andra folk, trots att det i många fall är samma människor som bor i andra länder. Den här sortens nationskänsla är lika farlig som den religiösa känslan för den får fula tankar att frodas i många människor.

Jag återkommer nu till ordet multikultur. Det är en term skapad av folk som inte vet vad det innebär att ha mångfald. För motsatsen till mångfald är inte enfald, såvida inte de som skapade ordet multikultur står för den. För som jag redan sagt är multikultur ett begrepp som alltid funnits och så länge det finns människor med förmåga till kulturellt tänkande kommer att existera. Varje gång en by eller stad uppstår skapas också multikultur. Skilj på detta och det ni kritiserar hos de som kommer hit från andra länder. Det handlar i ert fall om en osäkerhet inför det främmande. Det är naturligt att hysa osäkerhet men normalt är att man accepterar det efter ett tag.

Här ska inflikas att de som kommer hit för att leka skurkar eller på annat vis utnyttja staten har inte här att göra. Det är realism, inget annat. Att bli jagad på riktigt och komma hit för att få skydd har dock all rätt att få vistas här så länge det krävs. Att ge dom husrum är inte för mycket begärt. Vi har gott om utrymme i landet, ett område erkänt sen 1815 och 1905 (det sista årtalet gäller sen vi slapp norrmännen!) och den som tycker annorlunda borde ta sej en ordentlig titt på Sveriges geografi.

Vi borde ha kommit längre i vår utveckling bort från fördomsfullheten och dumheterna med rasism. Än en gång, det finns inga raser inom den mänskliga arten. Bara anpassningar i tid och rum till rådande klimat och mat. Vi är lika mycket värda allihop även om en del ser sej som förmer än andra. Låt dom hållas, de är bara roliga att se på.

Sen får vi förstås inte glömma bort historien och sanningen bakom kulturerna. För sanningen är ju att det inte ens är samma kultur inom ett visst landskap! Det så kallade Sverige är ett konglomerat av många olika folk med otroligt många genetiska och historiska ursprung. De flesta kvinnor i östra Sverige har ett genetiskt ursprung som går tillbaka till Baltikum och södra Östersjöns områden och många män kan spåra sina ursprung till Balkan och Turkiet. Den kulturkrocken var och är inte att leka med. Sug på den!




"Om allt annat slår fel, så lägg skulden på honom som inte talar engelska."