Fem år med den här bloggen

Det slår mej just nu att jag har bloggat i över fem år. Grattis till mej! Den 27 april 2007 slogs portarna upp för den här bloggen och jag hann med fyra inlägg den dagen. Som alltid när jag har gjort nåt nytt är det nyhetens behag och efter ett tag dog bloggandet ut. Det gick ett tag under vilket jag skrev då och då, mest för att ha nåt att göra. Sen fick jag för mej att detta skulle bli min digitala dagbok, med den skillnaden att jag använder den även som åsiktsbollplank. Jag prövar olika ämnen, hittar en passande artikel i en tidning att reta upp mej på och skriver sen så tangentbordet skriker efter mamma. Jag skriver inte direkt vad jag känner men vad jag tycker i en viss fråga. Känslorna får experter på sånt dra fram ur det jag skriver. Inte heller skriver jag speciellt mycket från mitt privatliv, vilket jag anser vara privat. detta är inte nån dagbok om mitt liv utan hur jag ser på omvärlden.

Det har slagit mej många gånger att detta är mitt sätt att kommunicera med resten av världen. Jag ogillar att synas själv på bild men tar gärna foton på andra, jag skäms för min röst men lyssnar gärna på andras röster och texter kan jag skriva hur långa som helst men andras texter skummar jag helst genom. Jag är väl en aning egocentrerad men inte sjukligt narcissistisk. Det finns texter andra skriver som får mej att känna mej lyrisk inombords så det är inget fel på mej alls.

På sistone har bloggen blivit till en presentationssida för mitt fotograferande och mitt intresse för historia. Jag kanske ska kombinera dessa. Jag skriver ibland små anekdoter till mina foton. Inte alla gånger men tillräckligt.

Det enda jag saknar är respons på det jag skriver. Det är nämligen ganska få kommentarer till det jag skriver. Jag vet att min blogg inte är speciellt stor, framför allt för att jag inte skriver om ditten och datten som de allra populäraste bloggarna gör, ej heller är jag fullt ut specialiserad som vissa andra är,  men mer än en kommentar varannan vecka borde jag väl få? För inte kan väl det jag skriver vara den absoluta sanningen, så oförvitlig att alla håller med mej?

Sen sent förra året har jag också lagt till små citat längst ner i alla mina inlägg. Jag skriver inte vem som sagt detta eftersom jag dels vill att folk gissar var de kommer ifrån, dels inte vill att personen som sagt det ska vara viktigare än det som sagts.

Vi får väl se om den här bloggen finns om fem år. Rälsen ligger i alla fall kvar, det är jag absolut säker på...



"En smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket."