Visst kan sagokungarna ha existerat

(Redigerat vissa fakta efter att jag upptäckt en del sakfel i min text samt lagt till en del länkar eftersom jag ju kan detta men ni läsare kanske inte alltid hänger med på allt.)

Dick Harrison skriver i sin senaste krönika att han inte finner skäl för att man ens kan tänka sej att de kungar som nämns i de fornnordiska sagorna ska ha existerat. Harrison är ju från Lund, bröderna Weibulls högborg, de där med extrem tolkning av den källkritiska doktrinen, nämligen att så länge det inte finns absoluta bevis för att något ska ha existerat, vare sej händelse eller person, så har det aldrig hänt heller. I och för sig är detta en sund inställning. Det tyder på god vetenskaplig ton. Dock kan man inte helt avfärda dessa berättelser utan vidare för även om de inte kan bevisas vara genuina personer och händelser innebär det inte att det aldrig hände.

En viktig invändning i kommentarerna är att det som skrivits om dessa personer och händelser är starkt påverkat av det sätt de är nedskrivna på. Man kan fråga sej varför dessa berättelser kommit till om avsikten endast var att skildra helt påhittade personer och händelser. Man hade inget behov av att hitta på historier förr. Det är i vår tid man gör sånt. Oavsett om de existerat eller inte är det ett ofrånkomligt faktum att en eller flera källor har skrivit om dessa personer och händelser. Bara detta är väl en indikation på att det hänt något för länge sen, var det nu än skedde och vilka dessa personer som var involverade var för några. Inget är gripet helt ur luften för inte ens en bok i vår tid är helt och hållet påhittad.

Man bör alltså se Ynglingatal, dess avläggare Ynglingasagan, Njals saga m fl sagor som starkt vinklade versioner av något som hände i verkligheten. Det gäller alltså att skala av all onödig propaganda. Problemet här är att vi enbart har med dessa versioner att göra. Vad det beror på är oklart men det verkar som om en falang fått dominera vid nedskrivandet av dessa händelser. Denna falang verkar ha varit negativt inställd till just dessa kungar som beskrivs i Ynglingatal. Möjligen var det konkurrenter om makten som fått sin version nedtecknad, först muntligt och till slut fanns bara deras version kvar när berättelserna skulle skrivas ner.

Dessutom användes inte skrift vid den tid som händelserna ska ha utspelats till att bevara händelserna utan mer för kortare inskriptioner för att visa på det religiösa livet i samtiden. Runstenarna och arkeologiska undersökningar visar mer på att kungarna hade en religiös betydelse. Någon reell makt var det inte från deras sida så berättelserna vi idag får oss till livs kan vara beskrivningar av rituella handlingar och försök från deras sida att skaffa sej mer makt. Kan det vara så att det vi idag upplever som två folk (svear och götar) i själva verket är beskrivningen av kungarnas släkt (svearna) vars maktbas helt och hållet var religiös, utan reell makt, samt götarna vilket var namnet på folket som bebodde landet. Det är möjligt att alla var götar i hela den del vi idag kallar Sverige och att detta var en benämning på ett kultförbund av samma ursprung som goternas förbund på kontinenten.

Svearna skulle alltså vara en kungasläkt på samma vis som merovingerna i Frankerriket, karolingerna senare i samma rike med den skillnaden svearna inte tycks ha fått sitt namn efter en grundare utan efter sin religion. Nu kanske den mer historiskt bevandrade säger Jordanes och Prokopios. De skrev om folk och fä bland germanerna i norr på 500-talet.Vad med beskrivningen av minst 25 olika stammar i Norden vid just den här tiden? Mot det kan invändas att germanerna var närmast ökända för att byta namn efter vem som för tillfället styr. Det är möjligt att det som benämns som stammar är namn på kungasläkter som i en del fall fått namn efter området de styr över.

Problemet för min tanke är att göter hos Jordanes nämns som en stam bland alla andra. Även om han och Prokopios inte fanns på plats i Norden och kunde se förhållandena där och således fick förlita sej på andrahandsuppgifter, ibland inte ens det, kan det de skriver om inte avfärdas hur som helst. Det är möjligt att han blandat ihop den information han fått vilket ju är lätt hänt. Om man utgår från att de båda skribenterna missuppfattat det man hört och läst kan kanske min tanke få bättre plats igen. Det ska tilläggas att Jordanes inte nämner några svear utan använder sej av två olika beteckningar, suehans och suetidi. Prokopios nämner ingetdera. Det är bara goter, gautoi, hos honom och en del andra folk, framför allt herulerna. Nämnvärt i sammanhanget är informationen vi får att danerna, ursprunget till dagens danskar, då bodde grannar med göterna. En legend talar nämligen om att danerna flyttade från Sverige till öarna i samband med Vikingatidens början.

Det kan förstås vara tvärtom, att göter var namnet på kungasläkten och svearna namnet på folkslagen i hela den del som idag kallas Sverige. Men det alternativet tänker jag inte ta upp, i alla fall inte nu. Det får någon annan göra. Jag kan tillägga att folket i det som skulle bli Sverige inte kom att kalla sej svear eller ens svenskar förrän på 1200-talet och att benämningen Svealand uppkom så sent som i mitten av 1400-talet.

Min tanke är alltså att ett förbund växte fram mellan olika folkslag i Norden vid ungefär vår tideräknings början som en följd av att ett liknande förbund växte fram på kontinenten bland nära befryndade folk. De såg väl hur romarna fungerade och insåg att samarbete var bäst för att motverka dessas expansion norrut och österut. Precis som överallt annars i tid och rum var det väl religionen och nån form av övertalande som var den springande punkten. Efter ett tag föll dock detta förbund samman och enda gemensamma nämnaren var fortsatt religionen och traditionerna som vuxit fram. Hunner, goter och annat påverkade livet här i Norden och på 300- och 400-talen tog diverse återvändande legosoldater från krigen i Europa makten över olika områden. Det är dessa släkters historia som återberättas i sagorna, om än i poetisk form. Det var från början det bästa sättet att hålla släktens historia vid liv. Så vi får väl ursäkta att det blir väldigt mycket underliga ordval. Det är tur att de som skrev ner sagorna inte tog sej före att rimma. Det hade varit alldeles för mycket.

Sagorna borde strippas på sitt innehåll, analyseras utifrån såväl psykologisk som historisk-analytisk synvinkel och på allvar jämföras med samtida berättelser från andra håll och framför allt, arkeologiskt material. Det får bli mitt projekt, att läsa igenom Ynglingatal och Ynglingasagan. Den första har jag läst men det är väldigt länge sen så min hågkomst är rätt suddig här. Vad jag får hålla i minnet nu är att inte tolka dessa texter för bokstavligt. Germanerna var mästare på att linda in händelser i liknelser. Det som står i en text behöver inte nödvändigtvis vara just det som beskrivs utan en allegori eller en aforism för något helt annat.

Vi får se om min tanke håller måttet. Kanske jag får orsak att revidera den eller helt och hållet förkasta den. Väl mött i denna sak vid ett senare tillfälle.

"Deyr fé, 
deyja frændur, 
deyr sjálfur ið sama. 
En orðstír 
deyr aldregi 
hveim er sér góðan getur."