Våra tidigaste kungar var hunner(?)

Det här är ett långt inlägg och det rubriken handlar om kommer inte förrän en bra bit in. Ta gärna nåt att äta eller så medan du skummar igenom det jag har att förmedla.

Hunnerna beskrivs i samtida skrifter som ett ryttarfolk som kom från öster med erövring i sikte. De dyker upp i historien nästan från ingenstans ca år 370 då de skrämmer ostrogoterna på flykt västerut. Dessa allierar sej snart med hunnerna då de inser att det är bättre att följa dom än att fly undan dom. Snart har hela östra Europa fallit för dessa folks härjningar. De plundrar sej fram genom Europa och når ända till Gallien och norra Italien där Romarrikets huvudstad Ravenna utryms av säkerhetsskäl år 451. Endast romarna, visigoterna och frankerna står emot dom och år 453 dör deras mest kände kung, Attila, efter en natt av mycket drickande och osunt ätande. Efter det faller hela hunnerriket samman nästan på ett år, nåja, några år hinner gå innan hunnerna helt försvinner ur historien. Men där börjar ett stort mysterium, ett mysterium inte många forskare har brytt sej om att ta tag i: vart tog de vägen?

Ett lika stort mysterium kan sägas vara vilka de var och var de kom ifrån. Vilka var egentligen hunnerna och vad kan deras namn ha betytt? Av beskrivningen av deras utseende att döma är det svårt att placera in hunnerna i det europeiska mönstret. En koppling har gjorts mellan mongoler och vissa indoeuropeiska nomadfolk som kan ha slagit sej samman på de asiatiska stäpperna för att sen dra västerut, på vinst och förlust. Men Attila är faktiskt ett gotiskt namn, ett smeknamn som betyder lillefar, bildat på goternas ord för pappa, atta. Dessutom är endast 5 % av dagens ungrare ättlingar till samma folk som idag kallas mongoler, enligt genforskning. Vissa ungrare anser sej vara ättlingar till hunnerna, framför allt eftersom dagens Ungern var hunnernas bas på 400-talet. Det släktskap som genetiskt åsyftas är haplogruppen Q (Y-kromosom-DNA vilket ärvs från fader till son), en haplogrupp associerad med turkiska och altaiska folk men även med många av ursprungsfolken i Amerika. Den uppstod för ca 20 000 år sen i norra Sibirien och ca 3-5 % av kineserna är ättlingar till dessa folk. Ca 3% av alla svenskar och norrmän har sitt släktskap därifrån också. Mer om detta senare.

Nu kallar sej visserligen ungrarna själva för magyarer men dessa magyarer är språkligt sett ett uraliskt (uralisk är ett annat ord för finsk-ugrisk) folk som kom till Europa på 700- & 800-talen från öster och tog över området på samma vis som alla andra erövrande folk gjort: de kom med vapen i hand, tog över landet och gjorde det till sitt. Det erövrade folket tog över erövrarnas språk men behöll i övrigt sina traditioner och seder. Ordet ungrare kan med visst stöd av historien härledas tillbaka till ordet hunner. Samtidigt som hunnerna drog fram över Europa finns det tecken på att folk med liknande namn drog fram över stora delar av södra Asien. I den tidens sassanidiska Persien finns en beskrivning av ett folk som red in och försökte störa samhället. Från Indien rapporteras det om ett folk, Huna, som drog in och med tiden blev assimilerade av det indiska samhället.

Huruvida dessa folk har direkt med "våra" hunner att göra eller ej går inte att avgöra. Det genetiska materialet talar visserligen om för oss att det finns en koppling mellan turkiska folks genom och folk runtom i såväl Indien som Ungern. Dock kan detta vara ett resultat av senare tiders turkiska vandringar. Vi får faktiskt betänka att det mest kända turkiska folket genom tiderna, mongolerna, ju spred sej över stora delar av Asien och att de var på vippen att erövra Europa på 1200-talet när deras khan dog och som seden då bjöd var man tvungen att föra hans döda kropp hem till Mongoliet för hans sista vila i bergen där. Samma haplogrupp, Q, finns mest hos dessa mongoler liksom hos andra turkar och den kommer från det inre av Asien.

Jag skulle tro att man genom beskrivningen av hunnerna som ett ridande folk som kom från öster har stirrat sej blinda på kopplingen med mongolerna och andra turkiska folk. Framför allt är det kopplingen till det folk kineserna kallade Xiongnu (gammalt kinesiskt uttal: hunnu) som spökar här. Visst finns ett starkt drag av turkiskhet i dessa folk, det bevisar de få gravar som identifierats som hunniska, men deras språk visar mer drag av indoeuropeiskt ursprung liksom de flesta av hunnernas namn. Dessutom är de flesta forskare överens om att hunnerna var ett konglomerat av många olika folk på samma sätt som goterna i Europa verkar ha varit. En löslig sammansättning av folk från olika håll med ett enda gemensamt; kulturen och därmed också språket och religionen. Därför är det så svårt att hitta hunnerna i såväl genforskningen som senare tiders krönikor. Hunner var ett samlingsnamn, som om det vore ett företag, ett företag med våld och erövring på agendan.

Man kan alltså lugnt säga att hunnerna var ett samlingsnamn på en massa folk som gled samman för att det gynnade deras respektive intressen att göra det. Förmodligen var det nog så att folken i Asien som kineserna kallade Xiongnu verkligen var befryndade med hunnerna på ett eller annat vis. Dock behövde de inte vara av samma ursprung, de bara kallade sej samma sak för att de påverkades av varandra eftersom de från början kan ha tillhört samma konglomerat av folk. Men vi ska vara försiktiga med användandet av ordet hunner eftersom det efter deras plötsliga uppdykande vid floden Don år 370 eller 371 kom att användas om alla folk från det allra östligaste Europa.

Det finns en del saker som faktiskt pekar på att den uraliska teorin kan vara riktig. Den vanligaste haplogruppen på Y-DNA-sidan bland ungrare är R1a, en grupp som är associerad med indoeuropeiska folk från Östeuropa och den gruppen har sitt ursprung i Asien, nära Kaukasus för ca 18 500 år sen. R1a är tillsammans med R1b, som helt dominerar Västeuropa, den absolut största haplogruppen i Europa. Nästan samtliga av de en miljard människor som bor i Europa har sitt ursprung i någon av dessa grupper. Undantag finns men vi bortser från dom just nu. Ungrarna är alltså resultatet av ett språkbyte, de uraliska språkbärarna lyckades i sitt uppsåt. Men när bytte då magyrarerna språk? De måste ha varit nån form av slaver som kommit i kontakt med ett finsk-ugriskt språkområde nära Uralbergen och blivit så influerade av detta att de helt bytte språk och sen när de drog fram genom Europa följde detta nya språk med dom.

Så vi har inget stöd för ett turkiskt ursprung bland Y-DNA i Ungern eller någon annanstans. Q är lika vanligt, eller ovanligt, bland mongoler som bland svenskar, procentuellt sett. Haplogrupp C tycks vara den mest förekommande bland mongoler och andra turkiska folk. C är en av de allra äldsta Y-DNA-grupperna. Den uppstod i södra Asien för ca 60 000 år sen och spreds sen längs Asiens sydkust över till den indonesiska övärlden och Australien medan en avknoppning fortsatte norrut och till slut nådde över Berings sund till Amerika för ca 15 000 år sen. Det är framför allt C3 som är mongolernas gren av denna grupp men det är från och med Djingis Khans tid på 1200-talet. Det är 800 år för sent för att vara av värde för diskussionen om hunnerna. Dessutom är haplogrupp C nästan helt frånvarande från Europa, bara några få grupper av människor i östligaste Europa, förmodligen ett resultat av mongolernas framfart. Ingen av de människor som lagts i gravar från nuvarande Ungern som är från tiden för hunnernas storhetstid, alltså 400-talet, har haplogrupp C. De är alla R1a.

Talar vi istället om mitokondrie-DNA (det som ärvs från moder till barn av endera könet) så är haplogruppen H (populärt kallad Helena efter en bok av den brittiske genetikern Bryan Sykes kallad The seven daughters of Eve där Helena-klanen är en av de som befolkar Europa) den vanligaste i Europa. Den är speciellt vanlig i norra och centrala Europa och spred sej över kontinenten för ca 13 000 år sen i olika vågor. Den har verkar ha varit associerad med Y-DNA-gruppen R1 och dess avkomlingar R1a och R1b de senaste 5000 åren för den finns överallt där den senare också finns. Vad som ligger bakom detta kan vi bara spekulera i.

Så här långt i mitt inlägg är det då dags att försöka reda ut vart hunnerna tog vägen. Här kommer då äntligen inläggets rubrik in. Det rör sej nämligen om den danska historikern Lotte Hedeager som hävdar att det vi kallar hunner ska ha grundat de norska, danska och svenska kungahusen, de vi i brist på reella empiriska bevis förpassat till hittepå-historien. Hon menar att guden Oden är en omskrivning av hur det gick till när hunnerna tog över i Europa. Därmed menar hon samtidigt att hunnerna ska ha erövrat hela Skandinavien också. Det finns ingen anledning att egentligen bestrida detta eftersom det inte finns några historiska källor som säger nåt alls om att Skandinavien skulle ha sluppit undan. Tvärtom finns det en beskrivning av hur hunnerna tog allt ända upp till det "isiga havet", vad som nu menas med denna beteckning.

Mot bakgrund av all den DNA-beskrivning jag gett kan man ju undra huruvida det verkligen är främmande genetiskt material som döljer sej i de högreståndsgravar som finns från den här tiden eller om det rör sej om att folket här i Norden precis som resten av européerna tolkat allt österifrån kommande som hunner. Språkforskare och historiker har inte velat ta i ordet och begreppet hunner alls vad gäller Skandinavien. Framför allt de förra verkar livrädda för att ens sätta ordet hunner i samband med de rikligt förekommande orter och andra platser i Norden där varianterna hun-, hunn-, hunne-, huna-, hunna- finns utspridda lite varstans. De pekar istället på ett germanskt folk av sagokaraktär, hunar, som finns beskrivet i diverse sagor. En försiktig fråga vore ju förstås om det inte egentligen ÄR hunnerna som avses i dessa sagor. Vad gäller toponymen Hunneberg i Västergötland handlar det om en beskrivning av bergets resning över den omgivande slätten.

Oden beskrivs första gången i skrift på 600-talet, i norra Tyskland där han är känd under namnet Wodan, senare Wotan. Det är en för nordisk religion säregen gud som enligt den danske historikern Saxo ska ha varit en helt vanlig man som kom från turkiskt håll vid tiden efter Kristi födelse och kom upp till Norden där han dog. Efter sin död blev han hyllad som en gud. Den här berättelsen stämmer inte alls överens med den berättelse vi har om Oden. Ni vet den där med en enögd gud som är kung över alla gudarna och som vet allt pga han offrat sitt ena öga i Mimers brunn. Ändå är det här nåt som hänger samman. Långt innan turkarna övergick till islam, vilket de inte gjorde förrän på 900-talet, var de likt sina släktingar animister, dvs de trodde att hela naturen var befolkad av andar som man kunde få kontakt med via så kallade shamaner, dvs de som tog direktkontakt med gudarna och andarna för att få veta vad man skulle göra. Bevisläget för historiskt belagd shamanism i Europa är svagt men just i Norden dyker denna form av gudadyrkan upp samtidigt som bl a Mithras-religionen gör sin entré bland Romarrikets soldater, dvs ca år 100. Ett tag finns det i den tidiga kristendomen också. Denna form av shamanism handlar dock mer om meditation och stilla kontemplation där man resonerar med sej själv. Att klä ut sej eller falla i trans för att nå en gud verkar inte ha varit något europén i gemen.

Men just Odens bruk av vad som kallas sejd, att gå i trans för att nå gudarna och/eller andarna, är nästan unikt i Europa. Än mer intressant blir det när man får veta att bruket av sejd inte ansågs vara manligt eftersom sån mystik stred mot vad som ansågs vara det manliga idealet att vara öppen med sina känslor och sina avsikter. Att tala i tungor och gå i trans var typiskt kvinnligt enligt vikingatidens sätt att se. En manlig gud som då använder trans för att få fram information var främmande och följaktligen omanligt. Man tog till ordet ergi (ursprunget till vårt ord arg) för att beskriva den man som använde sej av shamanism för att dyrka en gud. Ergi kom med tiden att betyda fjantig, bög eller liknande och när formen argr utvecklades i de olika nordiska språken ur fornnordiskans grundform ergi försvann så småningom ergi helt och hållet. Men då hade å andra sidan även bruket av sejd också gjort det, framför allt som kristendomen bannlyst det. Tala i tungor ska man ju inte göra enligt bibeln.

Shamanism med trans är en tradition som är vanligare österut och tycks ha varit speciellt vanliga bland de sibiriska folken, däribland de uraliska folken där finnar ingår. Shamanism av den här typen fanns även hos de turkiska folken men var inte så vanligt längre vid tiden för deras konvertering till islam. Hunnerna ska ha utövat shamanism, enligt vissa källor. Här finns indicier för att hunnerna hade ett asiatiskt ursprung och att deras sätt att uppföra sej på var typiskt för det inre av Asien, närmare bestämt Sibirien eller områdena direkt söder om. En kombination av turkiska och uraliska folk kanske? Finns spåren av hunnerna kanske i de DNA-typer som är sällsynta i Europa men väldigt vanliga i området mellan dagens Finland och Mongoliet?

Jag tänker inte gå vidare in på Hedeagers hypotes om hunnerna i Norden. Det står tämligen klart redan innan hon gav ut sin bok att man hittat bevis från just den här tiden som binder samman Skandinavien med Asien och östra Europa genom minst handel, kanske även en viss form av underordning visavi folken på kontinenten. Inte minst halskragarna från Västergötland och Öland, brakteaterna från hela södra Skandinavien, legenderna om folk som kom från öst för att röva och slå ihjäl samt intressanta symboler på stenhällar och prydnadsföremål i metall tyder på detta. Dessutom finns det i Skandinavien DNA-spår som tyder på östliga influenser under perioden 300-1000, den period i Europas historia som omfattar folkvandringstiden och vikingatiden. Det är åtminstone indicier även om empiriska bevis saknas. Ett definitivt kanske, skulle man kunna säga.

Svensk DNA-sammansättning är som följer: För Y-kromosom-DNA gäller det att Haplogrupp I, i det här fallet I1d1, är vanligast med 40 % av den uppmätta befolkningen, följt av R1a1a och R1b1a2a1a1 med långt över 20 % var. N1c1 är fyra med ca 5 %. Resten är uppdelat på J och E samt Q, som jag tidigare nämnt. För mitokondrie-DNA gäller det att H i alla dess underformer är vanligast med 25-30 % följt av U med lite mer än 10 %. J, T och K följer efter. Östra Sverige med Mälardalen har mer kopplingar med finskt DNA, vilket gäller för både Y-DNA och mitokondrie-DNA. Västra delen har mer gemensamt med brittiska öarna och övriga Skandinavien. Det säger i alla fall mej att det finns fog för att säga att Götlandshypotesen är mer giltig rörande var Svearikets vagga en gång stod än att Mälardalen skulle ha varit vaggan. Med förbehållet att folk rört på sej ganska mycket de senaste tusen åren kan man alltså glömma Uppsala med omnejd som ursprunget för Sveariket. Genetikforskningen har faktiskt visat att folkgrupperna varit ganska statiska generellt sett de senaste 5000 åren. Det är bara vissa grupperingar som varit ute och "svirat och festat om" i genpoolen.

Ska bara inflika lite jag läst om Finland alldeles nyss. Mitokondrie-DNA visar att de flesta finländare därigenom är ättlingar till U5, en grupp människor som funnits i Europa i minst 25 000 år. Finländare är i detta avseendet närmast de allra första människorna som nådde Europa från Mellanöstern när de lämnat Afrika bakom sej. Y-DNA däremot är en annan femma. Här finns ett sammelsurium av haplogrupper, t ex N1c, en grupp från Centralasien, R1a och R1b samt I, en haplogrupp som finns från Balkan i söder, via Tyskland och Skandinavien - och Finland. Det är just N1c och den ålderdomliga förekomsten av U5 som gör att Finland sticker ut. N1c är den vanligaste i Finland men den finns som syns ovan även i Sverige men också i Norge och Ryssland, i mindre mängder.

Det ska tilläggas att generellt sett bor N1c-befolkningen i östra Finland och I bredvid R1a och R1b i västra Finland. De tre senare haplogrupperna innehåller individer som tål mjölk bättre. Det är speciellt laktostoleransen i Norden som lett forskarna till just kopplingen mellan R1a, R1b samt I och den inom språkvetenskapen kallade indoeuropeiska invandringen. R1-grupperna började röra på sej västerut för ca 9000 år sen, ungefär samtidigt som jordbruks- och herdesamhällena uppstod på allvar i Asien. Vissa av R1-grupperna fanns förstås redan i Europa men det var först med dessa två, a och b, som Europa började "invaderas".

Med denna späckade miniuppsats lämnar jag er åt ert öde för den här gången. Påpeka gärna fel eller fråga om det är nåt ni inte förstår. Jag har säkert skrivit något som torde tarva en närmare förklaring.


"Då sa jag till dom på ren svenska, "go home!"