Bhagavad gita - en studie i psykopati

Krishna manipulerar Arjuna vid slagfältet.

Indien har länge fascinerat oss här i väst, mestadels för att kulturen är så diametralt annorlunda jämfört med vår. Jag är inte så säker på att deras fascination för europeisk kultur varit lika stor men det är en annan femma. Bland alla dessa kulturyttringar är väl yoga och det som detta för med sej mest intressant för oss. Ett av de verk som fascinerat alla utövare av yoga mest är Bhagavad Gita, ett verk som fick Robert Oppenheimer att citera en fras ur det när han såg verkningarna av den första atombombssprängningen i Nevadaöknen 1945. Citatet ifråga handlar om hur guden Vishnu, i sin mest kända avatar (version av sej själv med ett annat utseende) Krishna visar sin oerhörda makt som varande gud jämfört med människan.

Själva historien handlar om en ung prins, Arjuna, som är stridslysten men hejdar sej när det visar sej att på andra sidan slagfältet står en armé där bland andra hans släktingar och vänner finns. Nominellt handlar det alltså om att man ska stilla sitt inre så att man blir en bättre människa.

Nedan visas en sammanfattning av de arton kapitel detta verk består av.

1. Arjuna låter Krishna dra hans vagn till en plats mitt mellan de bägge arméerna. Då Arjuna ser sina släktingar på den motsatta sidan av Kurus, förlorar han sin motivation och beslutar sig för att inte slåss.
2. Krishna förklarar för Arjuna att hans oro över attt strida mot sina släkingar och gurus är obefogad, eftersom endast kroppen kan bli dödad, medan det eviga jaget är odödligt. Krishna påminner Arjuna om att han som krigare har en plikt att följa sin dharma och föra krig.
3. Arjuna frågar varför han är tvungen att slåss ifall kunskap är viktigare än handling. Krishna betonar att det rätta sättet att agera är att genomföra sina plikter för det godas skull, men utan att fästa sig vid resultaten.
4. Krishna berättar att han har levt genom många födslar och alltd undervisat yoga för att skydda de rättfärdiga och för att utplåna de icke rättfärdiga. Han betonar hur viktigt det är att lägga sin tillit till en guru.
5. Arjuna frågar Krishna om det är bättre att avstå från handling eller att utföra handlingar. Krishna svarar att bägge sätten kan vara av godo, men att handling, karmayoga, är det högsta.
6. Krishna beskriver den korrekta ställningen för meditiation och processen för att uppnå samadhi.
7. Krishna lär ut kunskapens väg, jnanayoga.
8. Krishna definierar termerna brahman, adhyatma, karma, atman, adhibhuta och adhidaiva, samt förklarar hur man kan minnas honom i dödsögonblicket och uppnå ett högre tillstånd.
9. Krishna beskriver panenteism, "alla varelser är i mig", som ett sätt att minnas honom under alla omständigheter.
10. Krishna förklarar att han är den yttersta källan till alla materiella och andliga världar. Arjuna erkänner Krishna som den högsta varelsen, och citerar berömda lärde som gjort detsamma.
11. På Arjunas förfrågan visar Krishna in en teofani sin "universella form", Viśvarūpa, en skräckinjagande varelse som är vänd åt alla håll samtidigt, som sprider strålningen från tusen solar kring sig, och som innehåller alla andra varelser och all materia som existerar.
12. Krishna beskriver processen för hängivenhet, bhaktiyoga.
13. Krishna beskriver natur (prakriti), avnjutning (purusha) och medvetande.
14. Krishna berättar om de tre tillstånd, guna, som tillsammans utgör allt varande.
15. Krishna beskriver ett symboliskt träd, som representerar den materiella existensen, dess rötter i himlen och dess lövverk på jorden. Krishna förklarar att detta träd ska fällas med "likgiltighetens yxa" så att man kan gå vidare till ett högre tillstånd.
16. Krishna beskriver de mänsliga dragen hos gudomliga och demoniska varelser. Han ger rådet att det högre tillståndet kan uppnås genom att avstå från lust, vrede och girighet; och genom att särskilja rätta handlingar från felaktiga handlingar genom Buddhi och råd från skrifter; och därigenom handla riktigt.
17. Krishna berättar om tre varianter av tro, av vetande, av handlingar och till och med av matvanor, vilka är länkade till de tre guna.
18. Som avsutning ber Krishna Arjuna att överge all dharma och enbart underkasta sig honom. Han beskriver detta som livets slutgiltiga perfektion.

Sammanfattningen av Bhagavad Gita på Wikipedia är fullödig, även för den som bara är ytligt intresserad av detta behövs inte hela verket. Det visar klart och tydligt vad jag menar med att detta är en studie i psykopati, eller snarare hur man blir manipulerad av en psykopat. Det som följer nu är alltså min tolkning av detta verk. Psykopaten är förstås guden Vishnu, som Krishna, och hans offer är den obeslutsamme prinsen Arjuna. Guden lär alltså ut det bästa sättet att döva sina känslor inför utsikten att döda sina släktingar och vänner. Han manipuleras av guden att medelst meditation göra just detta. Resten av berättelsen handlar således om att skyla över övergreppen med ännu mer meditation och bortförklaringar.

Det är ett genomgående tema inom de flesta religioner, det att en ohygglig handling rättfärdigas genom att en gudom har sanktionerat den. Den religiösa formen av moral och etik känns människofientlig, rentav farlig. Den som följer de "gudomliga" råden kan ju göra vilka hemskheter som helst i en guds namn och sen rättfärdiga det med att handlingen var tillåten enligt gudens lag. Detta har ju bevisligen hänt för många gånger i historien över hela världen. Jag personligen får en känsla av obehag när jag läser sånt här. Etik och moral utgår alltid från oss människor. En gud är bara ett alibi för just såna här tillfällen. Att då höra folk som höjer det här verket till skyarna för att det visar på hur man finner sitt inre jag och allt annat sånt gör mej äcklad. Fast det är klart, alla gör inte samma koppling som jag gör här. Hur tolkar du Bhagavad Gita?

"Om det finns en gud skulle han finna ateism mer tilltalande än religion"