Savoy Brown

Sitter och lyssnar på ett av alla dessa underbara band som Storbritannien fått fram genom åren. Savoy Brown kallas det. Sen slutet av 1960-talet har bandet hela tiden letts av gitarristen Kim Simmonds. Han är den ende som varit med hela tiden och med sin gitarr har han sett till att sprida fantastisk bluesrock till oss alla. På samtliga plattor bandet gett ut har han hållit en låg profil, bara spelat sin gitarr och sett till att hålla ihop kompositionerna och arrangemangen. Det har inte ens varit så att han skrivit alla låtarna heller utan han har låtit andra skriva vad de velat, så länge det passat in i bluesrockformatet. Sångarna, klaviaturisterna, trummisarna och basisterna har varit legio men Simmonds har som sagt varit kvar. Den kanske mest kände för gemene man som varit medlem i Savoy Brown torde vara "Lonesome" Dave Peverett (1943-2000) som senare bildade Foghat.

Skivan jag lyssnar på är "Street Corner Talking" från 1971. Det är kanske deras mest succéartade album med en relativt stor hit, "Tell Mama" och ett antal andra lika sköna låtar, t ex "Wang Dang Doodle", "Time Does Tell" och elvaminutaren "All I Can Do". Det här är musik för den som bara vill sätta på sej lurarna och flyta iväg till kompet och solona i varje låt. Det finns sju av dom och med undantag för den kortaste, "Let It Rock (Rock'n'Roll On The Radio)", finns det minst en minut över till ett solo, antingen av Kim Simmonds själv eller organisten, som detta år var Paul Raymond, senare medlem i bland annat rockbandet UFO. Sångaren Dave Walker kan jag då inte hitta nåt fel på. Han är en perfekt produkt av brittisk elektrisk blues och sjunger tonsäkert som få. Han skulle senare komma med i band som Fleetwood Mac och Black Sabbath.

Tidigare i kväll lyssnade jag på ett annat av deras album, "Hellbound Train". Det är ojämnare som album sett men inte desto mindre fantastiskt bra. Titelspåret är bara det värt hela upplevelsen. Den börjar försiktigt och mystiskt för att gradvis byggas upp till en allt snabbare nio minuter lång tågresa som, får man väl anta, slutar på det enda sätt en resa till helvetet kan sluta, alltså tvärt. Innan dess möts vi av klassisk elektrisk blues kryddad med pop och t o m lite gospelartad musik. Den sistnämnda heter passande nog "Troubled by these Days and Times" och får väl betecknas som det närmaste en protestsång Savoy Brown har kommit i sin karriär.

Jag kan verkligen rekommendera Savoy Brown. Kolla även deras platta "Lion's Share" från 1972, alltså samma år som "Hellbound Train", fast lite senare på året. Där snackar vi gitarrdiarré. Kim Simmonds verkar spela ur sej allt han har där. Lyssna gärna också på de skivor som gjordes efter att Dave Walker lämnade bandet 1973 och ersattes av Jackie Lynton. Men inget efter 1975 är något att egentligen hurra för. Håll er till perioden 1967-1975.