Klimatfrågan är en politisk fråga - men inte helt som Lars Bern tror

För ovanlighetens skull måste jag gå i opposition gentemot Lars Bern. I sin artikel på Newsmill går han till skarp attack mot det han kallar vänstern och visar på hur den tog över miljörörelsen. Det är i och för sej sant till viss del men jag anser att han begår misstaget att dra alla över en kam när han pekar ut HELA den socialistiska rörelsen som skyldig. Dessutom gör han det lätt för sej genom att bara se socialisterna som orsaken till att miljörörelsen förstördes och klimatfrågan har spårat ur. För övrigt sparkar Lars Bern in redan insparkade dörrar eftersom så många skrivit om detta tidigare.

Jag skrev lite lätt om detta i ett inlägg på TCS men som vanligt när jag skriver ignoreras det därför att man anser mej vara en harmlös deltagare som "bara håller med" och det är mer lönt att slösa energi på att gräla med Thomas Palm, som själv sällan har nåt matnyttigt att bidra med förutom att han ställer sej i klar opposition till vad än folket på TCS skriver om. Jag kommer förstås aldrig att gå på TPs linje i klimatfrågan men jag måste ge honom rätt i att det är fel att göra frågan så polariserad i "höger och vänster".

Klart är att definitionerna höger och vänster för politik är förlegade uttryck som helst bör undvikas. Framför allt som dagens retoriker och ideologer har sina rötter lite varstans och deras åsikter har sina ursprung överallt ifrån. Det är kanske så att vi t o m bör överge orden socialister och konservativa, framför allt som många socialister är väldigt konservativa i sina åsikter och många konservativa ger uttryck för socialistiska åsikter.

Jag antar att det kan uppfattas som förmätet av mej som inte ens var född när miljörörelsen tog sina första stapplande steg ut ur det obskyra och in i folks allmänna medvetande på 1960-talet men jag anser det vara fel att se världen i så mycket svart och vitt som Lars Bern gör i sin artikel. De borgerliga och konservativa måste ha haft ett finger med i spelet när miljörörelserna kidnappades för annars skulle inte så många som kallar sej konservativa ha gått på AGW-myten. Sanningen bakom hur det kom sej att miljörörelsen blev ett instrument för dagens politiker ligger nog i att de som gjorde miljön till en politisk fråga själva hade politiska ambitioner från början. Själva miljöarbetet var en språngbräda för dom så att deras narcissism och opportunism kunde ge dom den uppmärksamhet de krävde.

Redan innan vi kan skönja socialismens grepp om miljörörelsen kan vi se hur den tas upp av alla sorters opportunister. Tyvärr har det blivit en accepterad maxim att det är enbart dom som tog över miljörörelsen. Men i Östblocket, där det redan fanns en etablerad socialism (i alla fall till namnet), sågs miljörörelsen som en västerländsk kapitalistisk rörelse, en farlig samhällsomstörtande verksamhet som måste bekämpas. Det var nog inte så konstigt om då det upplevdes som om socialisterna tog över miljörörelsen. Det var ju östblockets spioner och medarbetare som såg till att så skedde!

De var helt enkelt rädda för att dels få en rörelse som kanske spred sej österut och som i miljöns namn skulle kräva reformer och ändringar i sättet att leva vilket gick stick i stäv med det kommunistiska vis som byggts upp i Östeuropa, dels få en massa avfällingar bland sina västliga sympatisörer och spioner som kanske hellre satsade på miljön än på Marx och Lenin.

Så här i efterhand kan man undra vad det var som egentligen skedde. Motståndet mot atomkraften var ingen miljöfråga från början. Det var en fredsfråga som hängde samman med motståndet mot atomvapnen som likt tusentals Damoklessvärd hängde över oss alla. Ni som är födda efter ca 1982 kommer kanske inte ihåg detta med terrorbalansen mellan USA och Sovjetunionen och ni födda efter 1991 vet inte vad ni gått "miste" om.

Men så till frågan om varför så många konservativa/borgerliga är inne på AGW-spåret. Saken är den att hela miljöfrågan, och med den klimatfrågan, är genompolitiserad, framför allt av opportunister av alla möjliga politiska och ideologiska ursprung. Det var och är en fråga som låg i luften länge och då passade det bra att försöka stjäla motståndarnas argument genom att göra dom till sina.

I grund och botten är miljörörelsen ganska opolitisk, bortsett från tanken att människan borde göra mer för naturen och sin omedelbara omgivning (franska milieu), och den är fri från de blockkrav som socialism och konservatism ställer på alla frågor som kommer upp. Men de båda blocken har, tyvärr, lyckats införliva miljöfrågan i sina agendor och därigenom förstört miljörörelsen. Jag gör konklusionen att politiska ambitioner, ideologiska agendor och en ovilja att samarbeta över gränserna har förstört miljöfrågan helt och hållet. Att käbbla om vem som bär skulden leder ingenstans. Det viktigaste är nu att vi ser till att försöka börja om, utan politikers "hjälp".