Först och främst bör man fråga sej om det är rätt att kalla den period mellan ca 750-1050 vi idag kallar för vikingatiden för just detta. Ordet viking dyker allra tidigast upp i engelska skrifter på 800-talet, framför allt hos den engelske poeten och historieskrivaren Widsith, och betyder då människa från vissa städer och byar i Norden som ägnar sej åt mer eller mindre illegala affärer och för detta blivit bortdrivna av danerna. Om detta ord har med det nordiska uttrycket dra i viking att göra. Detta uttryck är betydligt yngre än det engelska ordet, från ca 900-1070, och verkar ha mer med folk som inte är daner eller annat folk att göra. Plundrare vid den här tiden kallades just för rövare, oavsett om de verkade till sjöss eller på landbacken. Ordet viking var alltså synonymt med mer eller mindre lösliga gäng som drog runt och rövade.
Där kommer tolkningen att lura i vikar rätt bra in. Flera källor talar om Skåne som utgångspunkten för många av dessa "vikingar" och de stenar från 900-talet som hyllar ordet viking är också därifrån. Inte för att jag gillar orsak och verkan men det finns en by i nordvästra Skåne, nära Helsingborg, som heter just Viken. Bamses skapare, Rune Andréasson, bodde där under en stor del av sitt liv, bara för att inflika nåt helt irrelevant. En viking var alltså en rövare vitt skild från de så sakteliga framväxande staterna i Norden, förmodligen ofta i konflikt med dessa stater. Kanske sin tids gerillaband i vissa fall. De ville driva handel på sitt sätt men hindrades eftersom städerna i söder hellre handlade med de av staterna utsedda handelsmännen. Då tog de till vapen och började plundra istället.
Här ser jag faktiskt en orsak till att Skåne hamnade i Danmarks ägo från början snarare än Sveriges. Man ville från Danmarks sida få stopp på plundrarna och då Svea Rike inte var intresserat av att stoppa dom, eller inte kunde, gjorde man det själva.
 |
| Återskapad hjälm från en av gravarna i Sutton Hoo. De gravarna är från 600-talet men ger ändå en riktig bild av vilken sorts hjälm man hade under den så kallade vikingatiden. |
Det var med denna utgångspunkt som forskarna satte stämpeln viking på allt som skedde från år 793, då en attack mot ett kloster i nordöstra England, Lindisfarne, blev ovanligt lyckad. Man hävdar sen att vikingatiden tog slut i och med normandernas övertagande av England 1066. Men då glömmer även forskarna att den här typen av attacker hade pågått ända sen slutet av 200-talet f v t och de sista attackerna från nordbor kom så sent som på 1300-talet. Det är ett betydligt större spann av röveri än man skulle kunna tro.
Nu menar forskarna att det finns ett mönster i den här perioden som skiljer sej från de andra och därför bör man kalla det för vikingatiden. Jag kan då inte se nåt speciellt mönster som skiljer ut dessa attacker från alla andra. Det fanns rövarband i Arabien vid samma tid, både till sjöss och på land, otaliga pirater höll till i vattnen kring det som idag kallas Indonesien. Bergen i Östeuropa kryllade av banditer och Nordafrika hade precis blivit civiliserat av araberna som tagit över mark som tidigare hållits av just diverse kriminella element. Araberna själva hade varit till stora delar nomadiska, varav en del var banditer, innan de tagit sej i kragen och, tyvärr, under en ny religions fana dragit ut över världen för att se till att andra också tog sej i kragen. Tyvärr skriver jag eftersom religion inte är nån långsiktig lösning på ett problem.
En sista sak innan jag slutar för nu är att man såväl i England som Tyskland och Frankrike kallade folken daner eller nordmän. Danerna kom förresten inte för att plundra och röva utan för att erövra...
