Idag 12 april är det 50 år sen den första människan äntrade rymden. Då äntrade även mänskligheten rymdåldern på allvar. Sovjetunionens Jurij Gagarin ledde vägen, en månad senare följdes han av USAs Alan Shepard. Jag kan tänka mej att optimismen då var rätt stor bland de som skrev science fiction-romaner. Detta var bara början på en era då vi skulle komma ut i rymden på allvar. Snart skulle vi kolonisera månen och åka till Mars. Stjärnorna var inom räckhåll.
Nu sitter vi här med facit 50 år senare. Krig, terrorism, fattigdom, ekonomiska problem orsakade av giriga politiker och banker, miljöförstörelse, onödiga satsningar på projekt som inte ledde nånstans och framför allt korruption har urholkat våra möjligheter att nå rymden på allvar. Jag anser inte att lite rymdpromenader fram och tillbaka är en stor bedrift idag. De som gör det är ganska hemtama på den fronten. Rymdfärjeprogrammet är på väg att avvecklas, nya teleskop som kan hjälpa oss hitta andra planeter med möjligt liv skjuts på framtiden, vissa av NASAs medarbetare håller hellre på att försöka tolka vädret som att vi är den absoluta orsaken till vad som än händer med det.
Det är faktiskt så att man önskar det kalla kriget tillbaka för då tvingades man i alla fall satsa på teknik som innebar att man tävlade med varandra om att komma först till stjärnorna. Nu sitter amerikanerna och surar medan deras säkerhetstjänster håvar in pengar för att leta efter inbillade terrorister. Ryssarna planerar för en eventuell resa till Mars medan kineserna vill åka till månen. Vad gör vi i EU? Vi tittar mot stjärnorna efter eventuellt liv där eller skickar upp små satelliter för att kolla atmosfären.
Ingen satsar på att åka TILL stjärnorna. Det finns inga pengar kvar att satsa för de försvann i de dyra krigen under första decenniet av 2000-talet. Den generation som kommer att växa upp om ca 100 år kommer att undra vad fan vi höll på med...
