The Running Man och Time Bandits - ett sådant samhälle är redan här

The Running Man är en tänkt framtid där en form av gladiatorspel kommit tillbaka och dömda brottslingar får kämpa till döds inför en entusiastisk publik i en form av konstigt spel som sänds över TV. Time Bandits är Terry Gilliams dystopiska tidshopparkomedi mot bakgrund av ett samtida samhälle (1981) där folk hängs i TV om de svarar fel på frågor i nöjesprogram. Allt detta är fiktion och visas i filmerna enbart i TV. Men det samhället verkar finnas här och nu och inte bara i TV. Visst domineras vi av dokusåpornas syn på världen; folk röstas bort för att de helt enkelt inte passar in i det mönster som lagts fram av producenterna.

Men samtidigt är det så i verkligheten också. I alla fall verkar det vara så när man ser myndighetspersoners attityder till vanligt folk som behöver hjälp. Det är en cynisk, paragrafryttande värld där småpåvar tar sej friheter och vägrar gå utanför de ramar som sätts upp av de regler de har framför sej. Samma värld ger politiker rätten att ta beslut i allas namn utan att de behöver lyssna på vanligt folk. Det är den sortens attityd som gör att småpartier och enfrågerörelser som SD kan komma fram för folk blir frustrerade av att hela tiden bemötas av vad de upplever som en vägg, en vägg av total ignorans, tystnad och likgiltighet. Tids nog blir även SD en del av etablissemanget (om de nu ens kommer så långt) och försvinner in i den grå massa som utgör politiken och byråkratin.

Det är ibland så man önskar att vi hade en mer öppen demokrati där alla fick rösta genom handuppräckning. Men då infinner sej de problemen att dels måste man räkna alla röster direkt vilket kan vara ansträngande för alla som står där med händerna i vädret, dels kan man bli påverkad av andra som står en nära och även om man har en annan åsikt blir man mer eller mindre tvingad att rösta som dom gör. Längre än så går nämligen inte den fria viljan. Så vi får nog behålla pappersröstandet ett tag till. Däremot borde de vi röstar på inte få full frihet att ta beslut i vårt namn. Är det riktigt svåra saker som det kan bli en rejäl strid bör vi vanligt folk få rösta om det och då bör inte heller den omröstningen vara rådgivande utan bestämmande.

Nu villade jag bort mej lite för det var inte demokratiska procedurer jag skulle hålla på med. Det var det samhälle som blivit ett resultat av ett "låt-gå-tänkande" som spridit sej över västvärlden de senaste 10-15 åren. Det är ett tänkande som lett till att män generellt blivit utsedda till både förövare och offer oavsett vad vi gör, att vi hellre tittar bort när någon blir rånad och/eller misshandlad, att många vetenskapliga discipliner hamnat i händerna på charlataner som kastar bort stora delar av det vetenskapliga principerna för hur en hypotes ska angripas (läs: AGW-hypotesen som verkligen blivit "sanning" bland mindre nogräknade forskare, tyckare och politiker), att när vi ser en hemsk sak hända istället för att anmäla det först till larmcentralen fotograferar/filmar det och skickar ut det på Youtube eller nåt annat ställe, att folk som är arbetslösa blir tvingade till rena rama slavarbetena som ett sorts straff, att samhällets funktioner skärs ner när det egentligen finns pengar så det räcker och blir över, att folk med ideologier som skäl grälar med varandra trots att de borde veta att det är deras respektive ideologier som sett till att vi har det så dåligt som vi har det, att många blir tjockare och latare för att vi inte kan äta ordentligt och inte får röra oss rätt heller för ingen ger oss nåt att göra, att idealismen sakta håller på att dö och det ideella tänkandet med den.

Kort sagt, allt detta beror på att vi har en stat som är för stark och en avsaknad av individualism. Mer om detta en annan gång.