Det är vårt fel att Mellanöstern lider

Om någon händelsevis har läst mina alster här på bloggen från första bokstav till den senaste har det väl framgått att jag inte är nån direkt vän av någon av Mellanösterns stater. Det är ett hopkok av människor som egentligen inte hör ihop, aldrig har hört ihop och egentligen inte heller kommer att göra det. Det som binder vissa med vissa är religionen i olika länder, andra saker är den framväxande nationalismen, något som kanske kan marginalisera de religiösas makt. Sen när religionen störtats från sin tron som sammanhållande kraft för de dumma i den här regionen kan de slänga ut nationalismen också. De kan återgå till sina småstater och grupper de hade innan först turkarna och sen engelsmännen och fransmännen pådyvlade dom sin syn på statsbildning.

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att dagens stater i Mellanöstern är ett hån mot de människor som bor där. Vi har Libanon, en historiskt sett marionettstat till grannarna med hur många folkslag och religioner som helst. Alla som kunnat och velat har trampat på detta land som grundades för att just slippa grannarnas gräl. Vi har Israel, en "lösning" på problemet med judar som inte ville bo kvar i Europa efter andra världskriget. Dessa judar tog dock med sej problemen till Mellanöstern och ättlingarna till dom uppför sej mot grannarna  precis så som folk i Europa uppförde sej mot deras föräldrar och far- och morföräldrar. Vi har Syrien, en diktatur som älskar att ta in dårar från hela världen. De styr och ställer precis som grannen i sydväst och har hittills gjort lite som man velat med grannen i väst. Vi har Jordanien, ett kungarike grundat av en släkting till den man som T E Lawrence (Lawrence av Arabien) och hans män hjälpte att komma på tronen i vad som skulle bli Irak. Vi har förstås Irak och hela den arabiska halvön. Nog sagt om detta.

Samtidigt som vanligt folk bara vill leva sina folk och vara i fred. En omöjlig uppgift med krigshetsare, religiösa knasbollar och ett stort tryck utifrån att leva upp till bilden som ett katastrofområde. Ja, just det, vi i omvärlden vill gärna se detta område som den katastrof vi tror att det hela tiden är. Vi vill se bomber, invasioner, människor med lidande eller ilska i blicken över nån orätt som begåtts. Vi vill se dom mörda varandra, spränga hus i luften och mycket annat för vi vill veta hur bra vi själva har det. Vi vill ha Mellanöstern till ett kaotiskt och hemskt ställe. Vi "njuter" av att se orättvisor, förföljelser och övergrepp för då kan vi koppla bort de problem vi har på hemmaplan, som ser så små ut i jämförelse. Med vi menar jag de som vill styra världen, som styr nyhetsflödet i den utvecklade delen av världen, den rika och "utbildade" världen.

Visst är det problematiskt i Mellanöstern, visst förföljer dom varandra och begår allehanda övergrepp men om man betänker att det dör fler människor i trafiken bara i Israel varje år än det hittills har dött i krigen och terrordåden sen andra världskrigets slut så får det en annan dimension. Samma sak under problemen i Nordirland. Fler människor dog av sjukdomar än av terrordåd och ingripanden där. Terrorism är kanske ett problem men bara för vissa. Vanligt folk bryr sej inte och det borde inte vi göra heller. Det är vårt fel, alltså våra nationers fel, att terrorismen och övergreppen får fortsätta. Så har det varit sen kalla krigets slut. Vi behöver nån form av terrorbalans så att vanligt folk inte får för sej att det är frid och fred i världen och då börjar tänka själva. Hemska tanke, att vanligt folk får för sej att tänka fritt och få för sej att ta makten för egen del. Den vill ju politikerna behålla själva.

Jag presenterar ingen lösning på de problem som existerar i Mellanöstern annan än att vi bör ignorera området så mycket som möjligt. De kanske slutar pocka på vår uppmärksamhet då och försöker lösa problemen själva. Om de utplånar varandra skulle de göra resten av världen en tjänst. Men ta inte med vanliga människor ner i fallet!