James Delingpole är en man som är rätt känd inom AGW-kritiska kretsar. Han är journalist från Storbritannien och är kritiskt inställd till hur AGW-hypotesen framställs av vissa forskare, politiker och aktivister. Flera gånger har han vädrat sina åsikter i ämnet i de olika tidningar han skriver för samt på sin blogg. Än så länge har han haft relativ frihet att skriva i ämnet lite hur han vill, inom rimliga gränser skulle man kunna anta. Nu har dock även censuren drabbat honom. CRU, den enhet för klimatforskning vid University of East Anglia som är involverad i climategate-skandalen, tog nu senast illa vid sej och ville ha en av hans artiklar borttagen. Tidningen böjde sej för trycket och artikeln är borta från nätet. Som synes av det länkade ovan finns dock även i tryckt form och det är svårare att stoppa med mindre att man letar upp varenda nummer och bränner det. Ray Bradbury och Fahrenheit 451, någon?
Ska man verkligen kunna få stoppa allt som ställer en i dålig dager? Ska man inte hellre se till att komma med en kommentar i samma tidning där man tillbakavisar de anklagelser som framförts? Det skrivna ordets makt är ju så stark att det mycket väl låter sej göras. Men jag antar att censur är enklare. Det gör att man slipper organisera den debatt som skulle komma igång av att ha först en artikel, sen en kommentar på den artikeln och så vidare.
Utöver detta är det ingen bra renommé för vetenskapen att en forskningsenhet vid ett universitet reagerar genom att tvinga en tidning att dra tillbaka en artikel bara för att man tycker att man framställs på ett mindre smickrande vis. Det ger känslan av att forskare är lättretliga personer som ogillar kritik, när kritik ju är vad de utsätter sej för dagligen. Förmodligen gillar de inte att lekmän kritiserar dom. Skomakare, bliv vid din läst och allt det där. Och här fann jag en koppling till mitt förra inlägg om skepticism och kritiskt tänkande. Vad vore världen om inte kritiskt tänkande fanns? Jo, en sluten värld där alla höll på sitt och rön aldrig nådde utanför de väggar där de en gång togs fram. Nu tänker jag alltså främst på externt kritiskt tänkande. Att själva kritisera sin tankegång är svårt. Man är ganska subjektiv inför en tankegång man kommit på och gillar eftersom det ju är ens egen tanke. Då är det bra att ha någon som kan komma med synpunkter.
Det är vad journalister är bra på, att komma med kritiska synpunkter. Kanske inte alltid fullt insatta i ett ämne men de hittar alltid nåt att kritisera. Då ska inte forskare, politiker eller vilka det nu än är spela förnärmad diva och begära censur.
