Vad är egentligen det svenska?

Att vara svensk är per definition att vara medborgare i Konungariket Sverige. Mer än så är det inte. Ingen, inte ens SD, kan ändra på det. Men varifrån kommer ordet? Namnet på landet, Sverige, är förvånande nog danskt. Smaka på ordet, det är lite för "mjukt" i uttalet för att höra ihop med formen Svea Rike, vilken är den ursprungliga formen. Formen Sverige härstammar från den tid då Danmark var en stormakt i Norden och dikterade mycket av politiken. Vi talar om tiden 1000-1550. Det var under den tiden som fröet till dagens stater Danmark, Norge och Sverige såddes i och med att stormännens maffialiknande maktstruktur krossades av de som en gång satts att vara kung. För att förstå varför jag skriver så måste vi gå tillbaka till mycket gamla tider, som enbart kan verifieras genom gamla romares skrifter, arkeologi och senare tiders berättelser.

En gång i tiden, långt före dagens nationalstater, fanns inga etablerade riken i Norden. Det som fanns var små men välorganiserade småriken med stormän, hövdingar som styrde enligt valprincipen. För om det var nåt dessa trodde på så var det att man valde sina ledare. Inga starka juntor som tog makten här inte. Inte ens om man slog ner en ledare kunde man vara säker på att rikets ting skulle välja en i nästa val. Detta vet vi genom berättelser och detta stöds till stora delar av arkeologiska utgrävningar. Med tiden gick vissa riken ihop, förmodligen genom erövring eller att man fann att man hade en gemensam nämnare som gjorde det fördelaktigt att samarbeta. Stormännen fortsatte dock att inneha landområden och ställa krav, politiska och militära krav. De uppförde sej på ett maffiasätt och satte sej till motvärn så fort en förändring innebar att de skulle förlora fördelar, makt eller ekonomiska medel.

Fortfarande på 900-talet då det som ska bli Sverige börjar träda fram in i historiens ljus är landet en mycket löslig union av regioner som kallas landskap. Någon centralort, huvudstad, finns inte. Kungen, den som av tinget valts att leda landet i frågor som berör hela riket såsom krig och ekonomi, har med tiden fått alltmer makt och börjar nu ställa krav på en alltmer centraliserad statsformation, dvs mer makt åt kungen. Sverige är av någon anledning svårare att ena än t ex Norge och Danmark. En sådan anledning kan vara stormännens stora makt som gör att unionen kvarstår längre än i de andra länderna.

Det är nu som saker och ting börjar hända. Religionen förändras. Kristendomen har med stor säkerhet funnits i Norden ganska länge, säkerligen ända sen 500-talet, men det är nu som den vuxit sej så stark att den blivit en maktfaktor. Och det är den stora apparat som påven i form av olika biskopsstift utspridda över hela Europa har till sitt förfogande som övertygar kungarna i Norden att de gör bäst i att ansluta sej till detta det första EU-projektet. Man söker sej från de olika kristna delarna till de områden i respektive länder där de flesta förmögna och influensrika människorna bor. De flesta övertygas, förmodligen genom generösa ekonomiska gåvor (mutor), och snart påbörjas det enande vi senare kommer att känna igen som staten Sverige. Men det dröjer till 1523 innan Sverige kan kallas en självständig nation.  Innan dess har det varit i tur och ordning en landskapsunion, en maffiainfluerad stat styrd av två ätter som mer eller mindre försökt utrota varandra samt i union med de andra nordiska länderna.

Hela den tiden har det kontinuerligt kommit in människor från andra riken som bosatt och rotat sej här. Samma sak att folk från Norden flyttat utomlands och fått influenser där.

Det där med etnicitet är en intressant fråga i sammanhanget. Hade man frågat en person under 1000-talet vad han eller hon var för något så inte skulle man svara svensk, dansk eller norsk. Möjligtvis att man på frågan vem som var kung och var att man skulle säga att man hörde till respektive rike. Det är först med stormaktstiden och den därpå följande romantiken nationalismen och tanken på nationalstaten växer fram. Nationalitet och nationer är alltså politiska konstruktioner påhejade av författare och forskare med en tydlig agenda under 1800-talet.

DNA-mässigt är folk i Norden synnerligen blandade. Det finns ingen enhetlig grupp av människor som kan sägas ha varit "först". Det man kan utläsa ur DNA är varifrån våra förfäder kommit och vad som hänt med dom under tiden från de lämnat sitt ursprungsland och kommit hit till Norden. Så vare sej DNA, etnicitet eller historia kan visa på vad en svensk är, annat än att han eller hon är medborgare i Sverige.