Den svenska prydheten

Den svenska synden är en myt. Men den svenska prydheten är det definitivt inte. Att visa formerna under en t-tröja eller gå i kortbyxor är inte exhibitionism för en tjej. Det kallas att klä sej efter årstiden och temperaturen samt att visa upp sej. Men inte ens det faller alla i smaken. På en del ser det förstås smaklöst ut, men många gånger är det snyggare med lättklätt än helt avklätt. Men som sagt, även lättklätt har kommit att hamna i skottgluggen på sistone. Framför allt beroende på att allt yngre går klädda så, vilket inte är meningen. Personligen anser jag att en någorlunda fast åldersgräns för detta går vid 18-19 i ålder. Innan dess har formerna i allmänhet inte utvecklats tillräckligt för sån klädsel.

För oss killar är det inte lika illa ställt. Så länge inte herrn där nere sticker ut får vi tydligen gå klädda hur som helst, bara det inte är för skrikigt för då reagerar de där som tycker att man ska klä sej efter sin tillhörighet, vilket konstigt nog innebär att bara bögar får klä sej flashigt och färgrikt numera. Så är det i det "moderna" Sverige. Konservativ får man bara vara när man klär sej. Allt annat är antingen slampigt, bögigt eller bara knäppt. Vi generaliserar och hötter finger åt allt som ser annorlunda ut eller skrämmer vårt sinne för det tillåtna.

Lättklätt och/eller avklätt signalerar inte "kom och ta mej!" utan är mer ett uttryck för att man gillar sin egen kropp och vill visa sej stark inför alla andra, framför allt andra kvinnor. Att inte acceptera eller förstå det tyder på att vårt samhället har blivit oerhört mer avogt inställt till den mänskliga kroppen än tidigare decennier. Inte så att vi ska gå tillbaka till åren 1965-1975. Den perioden var för promiskuös och lössläppt, och faktiskt lika fördomsfullt inställd till sexualitet och utstrålning som idag.

Men varför är vi så pryda? Vad får ett helt samhälle att helt plötsligt bli så emot människans utseende? Eller är jag ute och cyklar? Kanske jag ser hjärnspöken? Men jag tycker likväl att vi har fått ett samhälle som ser ner på utseendet och gör objektifierandet av människor till nåt fult. Detta med tanke på att objektifiering är det första vi utför när vi ser en annan människa. Vi bedömer dom utifrån deras utseende och manér den första gången vi ser dom. Vi ser dom som objekt i några millisekunder innan vi ser dom som de individer de verkligen är. Denna objektifiering hänger kvar, präglad av eoners nedärvda synsätt inom en viss kultur. Detta nedärvda ses nu alltså som nåt fult och förlegat.

Att se kvinnor - och numera även män - som objekt är således inget fel. Så länge det bara handlar om att sälja sej själv på det professionella planet ser jag inget fel i att använda sej av kvinnor och män i reklam som gör diverse åtbörder. Men de ska inte sälja sex eller ens sexighet. Det är produkten de ska göra begärlig. Att anspela på sensualism och sexighet gör inget, bara det inte blir töntigt. Töntigheten i det här fallet består i att man tar bort uppmärksamheten från produkten genom sina rörelser eller blotta utseendet. Där har konfektionsföretaget Dressmanns reklaminslag i TV lyckats. En bra blandning mellan kropp, kläder och marknadsföring, även om rösterna ofta presenterar för många floskler.

Det är väl det amerikanska sättet att se på nakenhet och den mänskliga kroppen som spelar in här. Det är ju bara sååååå hemskt med lite mer hud än ansikte och händer. Med allt detta vill jag ha sagt att vi kort och gott har svängt pendeln för vad som är en sund inställning till våra kroppar för långt åt det pryda hållet idag. Jag gillar inte att se nudister och naturister på gatorna, främst för att såna tenderar att frysa under de kallare perioderna av året samt har lättare för att bränna sej och dra på sej sjukdomar. Men jag gillar inte heller att se påpälsade "nuckor" mitt i sommaren. DET är värre än avklätt!




"Varför så bråttom? Vi ska inte dö än"