En liten krönika om krig och dumhet

Det här är en krönika, eller kanske en sammanställning av tankar som far runt, runt. Det handlar om dumheterna i Mellanöstern i allmänhet och Syrien i synnerhet. Vem som än har rätt och fel i den konflikt som pågår där nere är det inget som säger att vinnaren, vem det än blir, kommer att vara snäll mot civilbefolkningen för den rådande regimen verkar inte ha varit snäll mot den hittills. Frågan blir nu huruvida det över huvud taget finns nån som har rätt där nere.

Som redan fastslagits har dårar slagits om sand och sten i Mellanöstern i minst 6000 år ända sen man upptäckte koppar i bergen och började hugga ner skogen hejdlöst. Miljarder nedhuggna träd och utarmade metallådror senare fortsätter dårarna att slåss, nu om öknen och det vatten som finns kvar. Ingen har rätt här, alla har däremot fel. Dagens människor som tvingas leva under respektive regimer är hjältar som står ut med dom.

Det är ju öken, precis som dagens diskussionsämne.

En fråga kan man ställa sej i sammanhanget: Vad säger vanligt folk egentligen om det som händer? De tvingas hålla med endera sidan och sitter fast i ett skruvstäd mellan de olika fraktioner som just nu slåss om herraväldet i Syrien. Syrien liksom Irak och många andra länder i Mellanöstern är ett enormt misstag begånget av de stora kolonialmakterna strax efter Första världskriget. Nu skapades inte Syrien på riktigt förrän under Andra världskriget men Damaskus var huvudstad i ett rike som prins Faisal lät skapa åt sej där ca 1920. Han detroniserades av fransmännen som ville ha staden själva så engelsmännen gav honom Bagdad och kungatitel i ett annat rike, Irak. Året var 1932.

Syrien kom till 1944 då Frankrike drog sej ur landet som man tre år tidigare ensidigt förklarat självständigt. Som jag sagt tidigare var det ett misstag att skapa Syrien. Större än Israel och Irak tillsammans. Det är vad som hände kort efter Andra världskrigets slut som innebär det stora misstaget då de olika politiska krafterna som idag är de rörelser som dominerar i Iran, Irak och Syrien samt grasserar i andra länder i regionen började ta sina första babysteg. Att ingen såg vad som komma skulle då är egentligen inte så konstigt. Europa hade fullt upp med att slicka såren efter det stora kriget, Nordamerika, framför allt USA, ville visa vem som bestämde, Sydamerika hade redan sina diktatorer på plats medan Asien och Afrika ännu led under kolonialmakternas påhitt. Men de borde ha sett vartåt det barkade när Baathpartiet tog makten Syrien och sen i Irak under 1950-talet.

På nåt sätt lyckades de ledande bland de då unga i Mellanöstern övertyga Frankrike och Storbritannien att de var mogna att styra ett antal länder i regionen. På så vis kom först Irak till 1932, följt av Libanon, Syrien, Jordanien och Israel. Länder som ytligt sett var olika men likväl styrda av samma sorts människor, människor med blod på sina händer. Vanligt folks blod. Sen var det bara att börja styra i enlighet med de oskrivna regler mänskligheten satt upp rörande styre sen urminnes tider. Att folk skulle lära sej vad demokrati är för nåt tror jag inte de hade räknat med och i början gick det bra. Endast Israel införde en form av pseudodemokrati, av liknande typ som den vi har här i väst. Dvs du kan och får säga vad du vill, bara du inte säger det så nån viktig hör det.

Vad folk vill ha är stabilitet främst av allt. De vill ha ett lugnt, ordentligt liv där de kan leva i fred med sina grannar. Men snart 70 år av agitation, fördomar och vapenskrammel, alltihop noga orkestrerat av viktigpettrar som vill ha makt, eller i vissa fall ännu mer makt än de redan har, har sett till att många människor i Mellanöstern nu tittar på varandra över gränserna med hat, avundsjuka och/eller ilska. Det är skrämmande hur lätt det är att få stora folkgrupper med sej på nästan vad som helst, bara man lockar eller hotar tillräckligt effektivt. Mellanöstern är en studie i psykologi lika mycket som statsvetenskap. Inte sällan styrs länderna där av rena rama psykopaterna, och deras motståndare är likadana.

Så mycket kan jag säga; vem som än vinner kriget i Syrien så inte blir vanligt folk vinnarna. Pete Townshend får rätt igen. Om nu resten av världen skulle intervenera (som det heter på fint språk) i Syrien är krigshetsarna de enda som jublar, vapenhandlarna de enda som vinner på det medan vanligt folk får stryka på foten, som vanligt. Tur att Storbritannien i nuläget sagt nej till en aktion. Men om vi känner USA rätt så kommer galningarna där att vilja slåss.

Hoppas de håller sej borta från krig. Världen vill inte ha krig, folket i Syrien vill inte ha krig, jag tror inte ens generalerna vill ha krig. De som vill ha krig är de som törstar efter makt. Vi bör inte ge dom någotdera.




"Was this the face that launched a thousand ships/And burnt the topless towers of Ilium?"