Status Quo är mitt favoritband och har så varit i över 25 års tid. Men jag har känt till dom hela mitt liv. Jag har hört samtliga skivor de har gett ut och har alla utom de två första. För de icke invigda är Status Quo ett rockband som blandar blues med en smula pop, country och engelsk folkmusik. Deras musik är rak och till synes enkel, utan bjäfs, krafs och krimskrams som annars är så vanligt i sån här ambitiös rock. Men lyssnar man tillräckligt noga är deras musik riktigt intrikat med väldigt smarta arrangemang och stort kunnande. Det krävs alltså en hel del för att kunna spela enkel boogierock.
Blue For You är mitt favoritalbum med Status Quo och det som bäst beskriver deras musikstil. Det är en vattendelare i deras historia för när den kom 1976 innebar det slutet på deras första period som boogieband, precis innan de inledde en ny era, den med Rockin' All Over The World som kom året efter och som gjorde Status Quo till ett band som tilltalade de flesta, inte bara de mest inbitna fansen. Men 1976 var Status Quo ännu inte "folkkära" utan kallades av de mest arroganta journalisterna för The Frantic Four, ett öknamn som delvis anspelar på deras envetna boogierock och dels en jämförelse med The Beatles, som kallades The Fab Four, lite mot deras vilja.
Det här är en platta som bär deras typiska signum, den envetna boogierocken, men den är här uppskruvad en aning gentemot tidigare plattor. Det märks inte minst i första låten, Is There A Better Way, som mest liknar hårdrock. Faktum är att de tonade ner den klassiska shuffleboogien för detta albumet till förmån för en tuffare boogierock utan att bli alltför hårda. Som vanligt finns det plats för utvikningar inom country, ren blues och music hall, det sista i form av Ease Your Mind. Men det är farten som prioriteras här och fart blir det, i alla fall när de spelar låtar som Rain, Mystery Song, Rolling Home och Ring Of A Change. På mellannivå finns låtar som That's A Fact och Mad About The Boy med deras nästan lika hög fart.
Titelspåret är ren bluesrock och den lugnaste låten här. Det är ett spår som till viss del låter som nåt Elvis Presley hade kunnat sjunga. Istället är det basisten Alan Lancaster som sjunger. Jag är inte alls förtjust i Lancasters röst, vilken som snällast kan beskrivas som en gnällig och pipig version av Bob Dylan. De båda andra sångarna i bandet, Francis Rossi och Rick Parfitt, har mycket bättre röstresurser och det är således alldeles riktigt att de mest kända låtarna från detta album är de där dessa sjunger. Texterna är inte mycket att orda om. De handlar mestadels om känslor inför det andra könet men också om känslor inombords inför problem med att få ett jobb eller livet på vägarna.
Själva musiken är självsäker, rak och generös utan att försöka leka med sån musik som annars var populär på radion och diskoteken i mitten av 1970-talet. Det är inget radikalt revolutionerande över någon av musikernas insatser eller låtarnas struktur men ändå får jag känslan av att detta betyder mer för folk som köper skivor och går på konserter än nånsin Jimi Hendrix eller Eric Clapton har gjort. Detta är musik för alla som gillar musik utan gränser.
Detta är albumet för dej som vill lära dej mer om Status Quo. Rock on!
"Lite vatten har inte skadat någon..."
