Musikrecensioner: Dire Straits - Love Over Gold

Ingen Bildsöndag idag men väl en albumrecension. Vilket album sen!

Jag hörde denna skiva första gången 1985, tre år efter dess släppande. Redan då, som elvaåring, förstod jag vilket mästerverk detta album är. Fem sånger på två sidor (detta var på den gamla goda LP-tiden!) skrivna av mannen som borde ha adlats för länge sen, Mark Knopfler. Denne skotte uppvuxen i Newcastle, England, har förstås skrivit många bra låtar och flera av hans album är i övrigt nästan lika bra som Love Over Gold men ändå står denna skiva ut från mängden på många sätt.

Att våga stå emot skivbolagets krav på mer radiovänlig musik och ge ut en platta med endast fem sånger, varav den längsta är 14 minuter, det är strongt. Men trots de få låtarna och längden på dom är detta så långt ifrån progressiv rock man kan komma. Det finns inget övergripande tema, inga plötsliga tempo- eller rytmomkastningar, ej heller förekommer fantasibetonade texter. Det som förekommer är mogen rock i varierande tempo med lugna och snabba låtar om vartannat. Varje låt berättar sin egna historia och har sitt eget tema, så på sätt och vis är det aningen progressivt trots allt.

För den som kanske inte känner till Dire Straits mer än möjligen Walk Of Life eller Money For Nothing så var detta ett brittiskt band som gjorde smått fantastiska album mellan åren 1978 och 1991. Samtliga plattor baserades på Mark Knopflers tankar och influenser och hade sin grund i hans minimalistiska sätt att spela gitarr på liksom hans väldigt eftertänksamma sätt att sjunga. På Love Over Gold har detta sätt att spela och sjunga nått sin höjdpunkt, enligt mitt sätt att se på saken. Denna platta är vågskålen för Mark och resten av bandet. Vilken väg skulle man ta sen? Skulle man fortsätta i samma riktning som denna platta pekade ut eller skulle man gå tillbaka till de första årens mer enklare blues- och countrylåtar? Som vi nu alla vet blev svaret ingetdera men det är en annan historia.

Första låten, Telegraph Road, är inspirerad av en bussresa genom USA samt läsandet av en bok om just städer som växer upp kring småvägar och sen dör pga ekonomisk kris. Den är för det mesta en snabb låt, men det finns gott om lugna passager som domineras av piano och syntar, båda spelade av Alan Clark och gästmusikern Ed Walsh. Knopfler ger också utrymme åt den då nybakade medlemmen på gitarr, Hal Lindes. Denne får spela lite sologitarr mot slutet av låten. Men mestadels är Knopfler själv som dominerar med sitt fingerspel på gitarren och sin skrovliga röst som låter som en bättre Bob Dylan eller Bruce Springsteen. Det hörs också på den här låten hur påverkad han är av båda dessa.

Under sina 14 minuter och 20 sekunder kör Telegraph Road på i väldigt varierande tempo. Den snabbaste biten är slutet, en fem minuter lång solosträcka där samtliga musiker på sätt och vis spelar solo på sina instrument. Jag får känslan av ödslighet, desperation, depression ju längre man kommer in i låten. Det är nog ett medvetet drag från Knopflers sida att man ska känna med den som berättar i sången.

Näst på tur är Private Investigations, vars solodel fick vara tema till ett program i P3 på 1980-talet vars namn jag inte kommer på just nu. Det är en alltigenom lugn låt med plötsliga utbrott av gitarr, framför allt Hal Lindes knivskarpa elgitarr som skär genom det lugna vilket fick mej att hoppa till första gången jag hörde den. Denna låt är strax under 7 minuter och handlar precis som titeln beskriver om en privatdetektiv och dennes liv. Där texten tar slut tar musiken vid i beskrivningen av detektivens vardag. Man får verkligen följa med i förföljandet av en misstänkt när John Illsleys bas faktiskt går (här talar vi basgång!). Här förekommer också en annan gästartist, amerikanen Mike Mainieri som spelar vibrafon.

Sen, i Industrial Disease, blir Knopfler sarkastisk och låter väldigt politisk när han far ut mot sin samtids sätt att behandla arbetare. Detta är plattans kortaste låt med strax under 6 minuter. Det är också den mest sammanhållna i det att den inte ändrar tempo speciellt mycket. Den är riktigt svängig och texten är väldigt rolig att följa med i. En referens till Bette Davis knän (annars var det ögonen hon var mest känd för) förekommer i låten liksom Speakers Corner i Hyde Park där två jesusar håller på och försöker rädda världen.

Love Over Gold är den näst kortaste låten och den näst lugnaste. Här förekommer den enda referensen till det som annars är så vanligt i andra låtar, nämligen en kärleksförklaring. Men det är inte direkt den vanliga formen (hjärta och smärta, pojke möter flicka osv) utan det är mer en kärleksförklaring till dansare, antingen på lina eller is. Vare sej detta är en metafor för något annat eller ej så är texten väldigt poetisk och sångens stämning passar verkligen in. Här är också det närmaste jazz man kan komma på denna platta. En sak jag undrar över med denna låt är vilka fotsteg som är förbjudna, vilket Knopfler sjunger om.

Sista låten, It Never Rains, är den näst längsta med dryga 8 minuter. Den börjar lugnt och stegras sen gradvis upp till nästan hårdrocksliknande proportioner. Den berättar historien om en exflickvän och vad han nu tycker om henne, vilket inte är gott. Efter denna svada följer sen ett av de mest fantastiska solopartier jag nånsin hört. Tre minuter av ren musikalisk genialitet. Bara lyssna om du får möjlighet till det.

Det är mörka känslor Mark Knopfler drar upp på denna skiva. Känslor som följer på utanförskap, arbetslöshet, kärleksbekymmer och ett allmänt nedåtgående ekonomiskt läge. Musiken är tidlös, liksom budskapet, så du kan sätta på den här plattan idag eller om 25 år och ändå känna att den hör hemma. Ändå är det inte någon speciellt deprimerande musik, tvärtom. Den lyfter upp en och får en att känna sej välkommen. Det är framför allt den generella tonen i varje låt som får en att känna hopp. Det blir bättre trots allt, det kommer att ordna sej även om det kanske ser mörkt ut nu.

Så med dessa ord lämnar jag över till kommentarerna. Välkommen att tycka till!


"Two men say they´re Jesus.
One of them must be wrong."