Lördagstankar

Ett exempel på hur skönt det kan se ut att se på och utöva.

 Sport är härligt att se på, på TV eller i verkligheten. Vare sej det handlar om lagsporter eller individuella är det en lisa för själen att se på när någon gör något bra. Sitter för övrigt med ett getöga kastat mot TVn medan jag skriver denna krönika där Sverige spelar mot Polen i handboll på en kanal (TV4) och Skellefteå möter Brynäs i ishockey på en annan (Canal + Sport). Det är kul helt enkelt att se sport utföras på lika villkor. Vem som vinner är förstås en smaksak. Huvudsaken är att man spelar bra från alla håll och utan för mycket fula saker. Lite fult rackartyg ska det förstås få finnas för det hör till att vara lite smått elak, så länge man inte brutal eller kör med uppenbart fula trick.

Sport är också skönt att utöva. Det ger kroppen en skön känsla att antingen springa, gå, klättra eller cykla.  På sikt mår man också bättre av att röra på sej. Det är en sanning som tål att upprepas många gånger i olika sammanhang. Även om man kanske inte minskar sitt omfång eller ökar på muskelmassan är träningens effekt på kroppen odiskutabel.

En som spelar rent spel, Carolina Klüft.

Men så har vi dessa som uppenbarligen antingen inte VILL spela rent spel eller övertalats att fuska. Ett uppenbart exempel på detta är det som hände i sommar-OS i Montreal 1976 där femkampen drabbades av en skandal utan dess likhet (än så länge) då en medlem av det sovjetiska laget fuskade i fäktningsdelen. Ett annat sånt känt fusk är Guds hand i fotbolls-VM 1986. Själv missade jag det för jag tittade bort just då, vill jag minnas. På reprisen såg jag förstås det fula knep med vilket Maradona gjorde mål. Men hur domaren kunde missa detta förstår jag inte.

Gud såg väldigt liten ut 1986. Peter Shilton i Englands mål var desto större...

Men dessa saker är triviala jämfört med dopningen. Det verkar vara en miljonindustri bakom som systematiskt lurar skjortan av såväl konkurrenter som vill vara rena och de som kommit för att se på sport som utövas på så lika villkor som möjligt. Men hur organiserat det är vet jag inte. Jag tror inte det har nationell uppbackning, sånt dog med DDR. Det är inte heller att det finns de som tillverkar piller och andra ämnen som tas av atleterna som är problemet. Problemet är att så många atleter är så villiga att vinna till varje pris, till priset av en möjlig förstörd ålderdom pga de följdproblem som dopningsmedlen orsakar.

Alla medel orsakar nåt problem i stora mängder men såna här medel, som från början togs fram för att hjälpa unga människor med tillväxtproblem, är inte lämpade i någon mängd för en som redan är färdigvuxen. Undantaget är väl om man skadat sej och behöver hjälpmedel att komma tillbaka men då ska man inte utöva sport på hög nivå utan enbart träna sej i form.

De som dopar sej för att vinna kan inte ha mycket självförtroende...

Jag tänker inte presentera någon lösning på dopningsproblemet. Det jag är intresserad av är varför man dopar sej över huvud taget. Vad får en person att vilja bli bäst utan att göra det på hederligt vis? Är önskan att vinna, om så bara en gång i livet, så stark att man åsidosätter sin framtida hälsa, sina konkurrenters tilltro till en själv och sin egen heder? Kan de titta sej själva i spegeln när karriären är över?

Kanske de utgår från det grekiska, barbariska, idealet från de ursprungliga spelen, gällande grenen Pankration: allt är tillåtet så länge det du inte dödar eller petar ut ögonen på din motståndare...





"Man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre."