Svearikets vagga - en myt

Jag hävdar att vi inte kan peka ut en specifik plats i Sverige som varande Sveriges historiska ursprungsplats. Jag menar att Sverige gradvis växte fram på olika platser och att makten fanns där kungen för närvarande befann sej, utan att den var så stark att den kunde ena ett helt land. Det var en löslig union mellan landskapen och andra områden.

Men nu går jag en hel del händelser i förväg. Det hela handlar om debatten kring var Sverige kan räkna sitt ursprung nånstans. Den debatten startade på 1930-talet när en historieintresserad ingenjör vid namn Carl-Otto Fast (1885-1969) skrev böcker som till en början fick beröm av den tidens store arkeolog, Birger Nerman. Men när Fast började skriva att Västergötland kan ha varit Eddans landskap surnade Nerman till och vänskapen mellan de två förbyttes i iskall kyla. Man kan ju undra varför Nerman blev så sur. Förklaringen är enkel: Fast hittade inget i sin forskning som tydde på att Uppland kan ha haft något med den tidigaste svenska historien att göra. Inte förrän mot 1100-talets slut träder Uppsala fram och då endast med en sak, ärkestiftet som grundades där 1164. Det är ett historiskt faktum som inte ens folket i Uppsala kan komma ifrån och det är en besvärlig sak som man har haft svårt att förklara då man velat ha det till att Uppland varit hela Sveriges ursprung.

Många andra områden och landskap kan ståta med händelser som är historiskt verifierbara långt dessförinnan. Att man som Fast pekar ut ett visst område som en möjlig förebild för Eddans landskap är ok, han var en amatör, och det är inte möjligt egentligen att peka ut ett visst område som varande just Eddans landskap eftersom sagorna i den spänner över många år och över stora geografiska områden. Det sägs klart och tydligt att man rör sej över stora delar av den värld man då kände till. Men ändå är Nermans reaktion på Fasts påståenden väldigt intressant. Än mer arg blev Nerman när Fast begärde att den så kallade Mimers brunn i Uppsalatrakten skulle dateras enligt dendrokronologimetoden eftersom Fast misstänkte att brunnen, som finns uppe på en rullstensås inte var så gammal som man velat ha den till. Det slutade med att dendrokronologin visade att trädet som använts i brunnen var fällt 1659. Intressant med tanke på att de äldsta kopiorna av Eddan vi känner till är från 1200-talet. Mer om Fasts seger över Uppsalaskolan finns att läsa här.

Hans efterträdare Holger Bengtsson (1908-1973) byggde vidare på tankarna som Fast väckt, att Västergötland spelat en viktigare roll i historien än man dittills velat tillskriva landskapet. Det är Verner Lindblom (född 1918), som är en äkta akademiker inom historieskrivningen, som fört arbetet vidare. Yngre förmågor finns förstås och inte minst Dick Harrison har varit en viktig knutpunkt för denna debatt på senare år, även om han uttalat att han är trött på debatten.

Men det finns mer än bara företrädare för en åskådning som numera alltmer håller på att ta över historieforskningen kring Sveriges tidigaste historia. Jag tänker börja skriva om Sveriges historia som jag ser den i kommande inlägg. Hoppas ni gillar den tanken och kommer med synpunkter på det jag skriver då. Tills vidare får ni hålla till godo med detta skrivet idag.

Nedanstående är en omredigerad text jag skrev som ett inlägg på The Climate Scam då jag vill göra en jämförelse mellan Uppsalainitiativet och Upplandshypotesen som i många sekler dominerade historieskrivningen i Sverige. Mina inlägg är nummer 214 och 224 i ordningen. Jag började med att göra en jämförelse mellan dessa båda företeelser för jag fann en koppling, nämligen oviljan att låta andra få göra sina röster hörda i en debatt som berör många, inte bara mossiga professorer och dassiga docenter.

För mej som har läst historia och deltagit i debatten kring var Sveriges ursprung kan ha varit nånstans känns allt detta med Uppsalainitiativet väldigt unket och väldigt bekant. Även inom historievetenskapen stod Uppsala som en sorts borg gentemot resten av Sverige när man envist hävdade att Sverige uppstod i Uppland med Uppsala som centrum. Något alternativ fanns inte i många av dessa forskares ögon.

Dessa forskare finns inte längre men deras idéer har slagit sån rot i folks medvetande att när man talar om för dom att det aldrig funnits något asatempel i Uppsala eller att många av de högar som finns norr om Uppsala inte innehåller stora kungar utan kvinnor och unga män blir de förvirrade. De har gått på myten om det förträffliga forntida Sveariket, ett rike som aldrig funnits.

Samma sak med klimatvetenskapen. Men låt oss hoppas att det inte tar 70 år att övertyga forskningen om att saker är fel med stora delar av den som det tog med forskningen kring Sveriges tidigaste historia.

Asatemplet är en byggnad som bara förekommer i skrift hos en enda man, Adam av Bremen, och den är beskriven på ett sånt sätt att man har svårt att placera in den i verkligheten. Han beskriver den som en stor träbyggnad med en gigantisk guldkedja som går runtom hela byggnaden och vars tak, också av guld, syns vida omkring. Den ligger på ett fält omgivet av höga berg. Inne i templet står de stora gudarna på ett altare.

För det första, ett guldbeklätt tak skulle väl väga flera ton hur man än ser på saken. För det andra, finns det inga spår av vare sej berg eller någon sån här byggnad i Uppsalatrakten. Det man har hittat i den här trakten är spår av en kultur som verkar ha varit matrilinjär, dvs kvinnor har haft mer att säga till om än senare. Bemärk också att han aldrig själv sett den utan det är en sak han har hört om. Hörsägen kan man väl inte lita på, eller?

Det har frågats om Uppsala högar och de kungar som ska ha höglagts där enligt antaganden gjordea under 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Aun, Egils och Adils är kungar ur sagorna, framför allt står de nämnda i ett verk kallat Ynglingatal som skrevs på 800-talet för att ge en småkung i sydöstra Norge en bättre stamtavla, som man trott har blivit begravda här. De ligger inte i dessa högar, inte nån annanstans heller vad det verkar. I Uppsala högar ligger som jag sade tidigare unga män och kvinnor. Men många av de höglagda är brända så man vet inte vem som ligger där. Det enda man kan sluta sej till är att där inte ligger några kungar ur Sveriges tidigaste historia. Högarna är förstås byggda av människor, på en rullstensås. De är daterade till ca 500-talet, vilket är för sent för Aun men passande för Adils och Egils, om det alltså inte vore för att det inte finns några krigarkungar begravda här utan unga män och kvinnor vars ben blivit brända och sen lagda i krukor eller annan keramik, en sed som inte finns beskriven i de fornnordiska sagorna. Där står det snarare om båtgravar eller att man lade folken obrända i högarna, ibland enbart i jorden under en enkel hög med en sten i närheten för att markera personens status. De sistnämnda sederna finns i Mälardalen men då mer i trakterna av Västerås, vilket verkar ha varit Mälardalens centrum före 1200-talet.

Aun eller Ane var en kung i den gamla dikten Ynglingatal och han finns nämnd i många andra historier från forntiden. Det berättas om honom att han fick fly flera gånger och att han överlevde tack vare en pakt med Oden. Till sist var han så gammal att han ”gick i barndom” och endast kunde få näring genom att suga på änden av ett mjödhorn. Enligt en tänkt kronologi som tagits fram genom att räkna bakåt från den första historiskt verifierbara kungen i Sverige, Erik Segersäll, har man slutit sej till att han bör ha levat i början på 400-talet. Men det finns inga spår i arkeologin efter honom. Det man bör leta efter är en ledbruten äldre man begraven i en halvstor hög. En sådan finns i Västergötland med namnet Anes hög. I den har man hittat en man som bör ha varit 80-90 år när han dog. Åtminstone påstås det att man hittat en sådan man däri. Som den länkade sidan påpekar kan det dock vara kung Anund Jakob som blivit begravd här. Han regerade i Sverige på 1000-talet och var knuten till området både genom legender och arkeologiska fynd i form av mynt. Dock hjälper inte detta heller eftersom det inte finns några skrifter som talar om att detta är Ane från sagorna.

Adils är den enda av dessa som kan sägas vara något så när historisk eftersom han nämns i väldigt många av varandra oberoende källor, även om namnet på honom varierar. I Ynglingatal står det Adils, i Beowulf kallas han Eadgils. Han slog sin bror Ale den uppländske (i Ynglingatal står dock inget om nåt släktskap mellan Ale och Adils) i strid på Vänerns is mitt i vintern enligt dessa källor. Det är remarkabelt eftersom man inte slogs om vintern förr.

Wikipedia är väl inte alltid kul att ta till men det gör jag nu för Adils:
Slaget på Vänerns is
Adils
Jag ska påpeka att det i Wikipedia står om Adils och striden med Ale att Ale kom från Upplanden, som det står i originaltexten. Opplanden i Norge är en sentida benämning på området precis söder om Jotunheimen. Uppland i Sverige är en benämning som först förekommer på 1200-talet, Uppland nämns första gången 1296 i den det året upprättade Upplandslagen. Det vi talar om nu är 500-talet. Jag kan tillägga att vid Vänerns östra strand finns ett område som förr kallades Upplanden. De ligger på sluttningarna av Kinnekulle. Idag kallas dessa områden Plana vilket är en hopdragning av Upplanden. Österplana, Västerplana och Medelplana är de namn som finns. Dessa namn i närheten av Vänern är inga bevis för att Adils och Ale ska ha varit knutna till just den här platsen men det är ett bra alternativ eftersom de andra alternativen helt och hållet saknar ens dessa indicier.

Jag säger inte att Kinnekulle skulle vara just de Upplanden som talas om i texterna utan vill visa på alternativ som är så goda som de som presenteras på Wikipedia. Upplanden på Kinnekulle finns belagda i verifierbara källor från 1100-talet, lite närmare än ett helt landskap som jag redan nämnt dröjer med att dyka upp i nämnda källor till nästa sekel.

Sviþjoð är det gamla namnet på Sverige och fortfarande används detta namn i isländskan. Det kommer av svi-, ett ord det tvistats länge om men nu verkar de som tror att ordet betyder soldyrkare vara i majoritet. Men som sagt, konsensus hör inte hemma i vetenskapen så vi får väl se. Soldyrkare låter dock troligt för överallt där ordet förekommer i ortnamn finns också gamla lundar med tecken som hör solen till, alltså runda ringar, spiraler och streck som vore de solstrålar.

Vad gäller det ursprungliga Sviþjoðs utbredning kan man bara spekulera i. När soldyrkan var en religion i Norden fanns knappt området kring Uppsala för detta var på Bronsåldern för nästan 4000 år sen. De flesta soldyrkarsymboler från bronsåldern och framåt i Norden finns i Skåne, Östergötland och Bohuslän. Var det här Sverige en gång började?

Den som vill veta mer om detta bör läsa Göran Burenhult och Dick Harrison. Få kan så mycket om Sveriges förhistoria som Dick Harrison. Den alldeles för tidigt bortgångne Åke Hyenstrand bör också läsas. Läs även Verner Lindblom. Den sistnämnde är pensionerad adjunkt i historia och han har haft många trätor med Lars Gahrn, en göteborgare som många gånger skrivit i VoFs organ Folkvett om hur hemska vi är som inte vill tro på Uppsalahypotesen.

Så voff, voff på er, ni som bor i Uppsala och tror att er stad är viktigare i historien vad gäller Sveriges ursprung än andra områden.