Lojalitet och nationalism

Flera gånger tidigare har jag attackerat nationalism och sett på det som en förlängning av såväl religion som politiska ansträngningar från folk som vill ha mer makt på bekostnad av andra. Nu är det dags att se på den lojalitet gentemot nationstänkandet som vuxit fram de senaste 200 åren som en följd av den samhörighet man velat få folk att känna med varandra inom en och samma nation. Det första nationalistiska experimentet på den här punkten är USA, en sammanhållen union av delstater som bildades för att göra den nordamerikanska kontinenten fri från kolonialmakterna. Någon direkt nationalism fanns inte med i bilden 1776 när USA bildades men den växte fram i alla fall därför att man hade en väl sammansvetsad union där de flesta talade ett och samma språk, engelska. Något officiellt språk finns inte i USA men engelska är ändå lingua franca eftersom de som kom att dominera den nordamerikanska kontinenten var engelsktalande.

Nationalismen fick en rejäl uppryckning under åren efter franska revolutionen 1789.

Det är väldigt lätt att skapa lojalitet gentemot någon eller något genom enkla fraser, såsom gjordes i Sverige i början av 1800-talet när man inom det Götiska förbundet försökte muntra upp folket som förlorat så mycket i olika krig med att säga att de var en del av nåt större, en nation med ett ärofyllt förflutet. Man kan tala om Folket, en homogen samling som varit sådan sen urminnes tider eller så kan man peka på kulturella likheter som binder människor samman. Allt det där är ju egentligen nys eftersom kulturen vuxit fram successivt allteftersom folk hamnat tillsammans och folk har inte heller varit så homogena som man velat göra gällande inom den form av nationalism som växte fram under 1800-talet.

Nationalismen ledde i alla fall fram till att vi blev av med en massa storriken som dels var bundna av gamla nedärvda regler som inte längre gällde, dels var på väg att bli bankrutta samt dels hade alldeles för många olika folkslag som inte längre kunde komma överens. Men sen gjordes nationalismen om till att göra de enskilda småstaterna till nåt än mer felaktigt, nämligen att man hittade på en historia om varje folk utifrån olika historiska händelser. Stora fältslag förr i tiden tolkades som folkens försök att göra sej fria från förtryck. De som vann slagen blev hjältar i de nya nationalstaterna. På så vis blev Skanderbeg i Albanien en symbol för albanernas försök att bli ett fritt folk med eget land på 1400-talet. I själva verket ville han ha ett eget land som han kunde styra över utan att behöva betala skatt till den turkiske sultanen. Han ville ha alla pengarna för sej själv.

Det var nämligen inte en önskan att få vara medborgare i ett fritt land, en egen nation, som drev våra förfäder att göra uppror mot stormakterna. Det var önskan att få vara i fred som drev dom, samt att få behålla lite pengar för egen del. Men historien skrivs av segrarna och den som tolkar historien realistiskt blir åsidosatt och utfryst för i nationalismens namn gäller enbart det som kan förhärliga nationens historia. På så sätt blev den lokale småfursten Wenceslas av Böhmen som levde och verkade på 900-talet som en vasallkung till det Tysk-Romerska riket till en viktig figur för tjeckerna när de ville ha ett eget land i början av 1800-talet. Det skulle dröja till efter 1918 då stormakten Österrike-Ungern föll samman efter Första världskriget.

Överdriven nationalism ser bara löjlig ut.

Lojalitet är bra, det håller oss samman som art och vi mår bäst av att ha någon vi kan lita på som kan föra vår talan och ser till att vi alla har det bra. Men det ska ske på goda grunder, alltså att vi har lojalitet gentemot någon vi kan tala med. Det går inte i en stormakt, ej heller i en nation av det snitt vi bygger våra stater på idag. Vare sej det är en demokrati eller diktatur är våra stater idag uppbyggda på ett vis som gör kontakt med de som ska representera oss svår i vissa lägen. Byråkrati och statstänkande gör det svårt för oss att få kontakt med våra folkvalda eller som i en diktatur de som är utsedda av den styrande regimen.

Nationalism är i grunden en xenofob institution, dvs den skiljer på folk och folk och gör oss en aning rädda för människor från andra länder. Det marginaliseras av att stoltheten över det egna landet är större än misstänksamheten över andra länder. I vissa länder har dock lojaliteten gentemot den egna nationen blivit väl överdriven. Som handen på hjärtat när den egna nationalsången spelas eller liknande gester. Det är inget fel per se att ha en sån här inställning men det ser minst sagt lite underligt ut när en hel grupp ställer sej upp för att sjunga i samband med tillställningar. Men jag antar att den inställning jag har visavi nationalism beror på att vi i Sverige inte är vana vid sån högtidlighet inom nationalismen.

Jag märker när jag skriver att jag inte riktigt lyckas hitta kärnan i min kritik gentemot nationalismen. Det är svårt att kritisera den utan att samtidigt kritisera lojalitet och känslan för sin hembygd. För det är på dessa grunder nationalismen är uppbyggd. Jag lämnar det därför vid detta och återkommer när jag har trasslat mej ur den väv av tankar detta har gett upphov till.