Sverige skulle behöva vara med om ett rejält krig

Sverige är ett lugnt och fridfullt land. Här har vi sluppit vara med om eskalerande konflikter som vi själva startat eller dragits in i sen 1814. Ett rekord inte ens Schweiz, som annars brukar framhållas som ett mönster på den punkten, kan slå. De hade ett inbördeskrig på 1840-talet som var rätt våldsamt. Då hade Sverige redan tagit sin Mats ur skolan och satt honom att läsa på om neutralitetspolitik. Sverige har skickat trupper sen dess men då endast inom ramen för FNs insatser eller liknande organisationers fredsbevarande verksamheter. Så mycket fred som det nu kan bli med vapen i hand. Krigsuppehåll är ett bättre ord. Det kallas inte krig även om det borde göra det.

Du tittar åt fel håll, kriget är bakom dej!

Rubriken antyder inte att jag vill att vi ska ut i krig eller ens att jag önskar att vi drogs in i ett utan att vi borde lära oss hur det känns att vara med i ett krig. Vi sitter här i Norden på våra väldigt höga hästar och säger än si, än så om strider och krig utan att egentligen förstå vad det handlar om. Första och andra världskriget gick oss förbi utan att vi behövde se alla fasorna på nära håll. Det fick vår känsla för "neutralitet" att växa än mer. Jag skriver "neutralitet" eftersom vi idag med facit i hand vet bättre än att säga att Sverige var alliansfritt och gick sin egen väg. Sverige var klämt mellan sköldarna och inför valet att hamna helt ute i kylan när de stora staterna bestämde framtiden valde man att skrika så högt man kunde om både det ena och det andra samtidigt som man de facto valde sida.

Det handlar om uppfattningar, vilka man anser vara de goda kontra de onda. Vilka som är de goda/onda beror alltså helt och hållet på hur man ser på sin omvärld. För många har valproceduren varit en måttstock. Ju friare val desto större demokrati. För andra har massans röst varit samma måttstock. Ju fler röster som hörs desto bättre styre. Båda dessa sidor har i mitt tycke fel. Det första exemplet är västländerna i Europa och Nordamerika. Det andra exemplet är de forna kommunistländerna i Östeuropa. Detta exempel är dock mer fel än det första. Det första har bara fel i att man ser på valproceduren som den viktigaste delen av en demokrati. Den synen har man tack och lov gått ifrån på senare tid. Numera ser man att fria val bara är en del av en än större demokratisk rättighet, nämligen yttrandefriheten.

Statens version av yttrandefrihet

Att göra så många röster hörda att de smälter samman till en är mer 1930-tal. Ett sånt parti höll på med sånt i Tyskland vid den tiden och de var väldigt våldsamma i sin taktik gentemot motståndarna. Så våldsamma att t o m NSDAP fruktade dom. Ja, jag talar om kommunisterna. Hot om våld och iscensättande av hot var vanligt under dessa år. Dessa tokar gick över till nazisternas sida när de fick makten 1933. För dessa tokar var det egentligen inte en fråga om ideologi eller partipolitisk övertygelse utan om att få slåss och hota andra människor. Men den synen på saker och ting överlevde andra världskriget och spred sej även till Sverige där kollektivismen, påhejad av de som förläst sej på Mao och hans lilla röda, kom att bli en ledstjärna för vissa av dessa ungdomar under 1960-talet och påföljande decennium.

Inte så konstigt att vissa ur denna generationsklick skyndade sej över till miljörörelsen så fort det stod klart att Öststatsländernas styre blev alltmer radikalt och världsfrånvänt. Ändå framstod DDR och Ungern som föredömen bland dessa människor en lång tid, t o m långt efter att de kastat av sej den tunga och repressiva manteln som kallades kommunism men som i själva verket borde ha kallats fascism.

Kommunismen fastnade till slut med skägget i brevlådan.

Jag har nu skällt på de som anammade det kollektiva tänkandet här i Sverige när de borde ha varit nöjda med det välstånd som rådde i landet på 1960-talet. Visst syntes tecknen på kommande varvsdöd, nedläggningarna av textilindustrierna pga konkurrens utifrån, gruvnedläggningarna mm men vi hade det relativt bra i det här landet. Märk väl att det var förhållandevis RIKA människor som kallade sej kommunister. Salongssocialister som nån kallat såna här människor har funnits ända sen slutet av 1800-talet då socialismen först växte fram som en potentiell maktfaktor. Jag antar att detta beror på att man dels förläste sej på ideologiskt färgade böcker om ett utopiskt samhälle, dels inte var nöjda med att bara sitta på sina häckar och läsa för att sen bli direktör nånstans i ett anonymt företag samt dels för att de genom TV såg andra länders lidande som en följd av krig, katastrofer och ekonomiska problem. Det sista kan få vem som helst att vilja protestera men de nöjde sej inte med att protestera mot enbart det.

Precis som bilden säger...

De ville ha mer och slog då till mot vad de ansåg vara den västerländska demokratins svagaste punkt, kapitalismen. Jag tror de struntade i att kapitalism egentligen enbart är en beskrivning av vad ett land eller en region har att röra sej med under en viss tidsperiod. De liksom många demagoger efter Marx och Engels såg själva ordet kapitalism som ont. Att de sen var en del av det samhälle de ville avsky och fortsatta att vara det ville de inte kännas vid. Ett sånt exempel är musikern Mikael Wiehe. Hans engagemang för fattiga är bra, hans politiska åsikter för att lösa problemen är det inte. Som nåt kvickhuvud sa: Den som inte är kommunist när han är ung har inget hjärta, den som fortfarande är kommunist när han är gammal har ingen hjärna.

Jag antar att ovanstående mening kan tolkas som att man som ung har en större känsla för grupper, liksom man har ett större behov av större grupper, medan en äldre person har en större känsla för helheten i omvärlden och förstår den bättre. Man blir lite mer konservativ i sitt tänkande. Ett större perspektiv och mer erfarenhet gör att man ofta ändrar åsikter trots att man säger att man inte har det. Ett sånt extremexempel är Göran Skytte som på 70-talet var i det närmaste kommunist för att senare sadla om helt och nu anammar närmast moderata åsikter. Ändå är det samma person. Det handlar om erfarenhet. Att Skytte sen är religiös får stå för honom.

Kontentan av denna litania är Sverige har varit ett skyddat land. Vi har haft bilbältena, skygglapparna, skyddsvästarna och Stenmarksmössan på för länge. Vi skulle behöva en rejäl omgång på nåt vis. Översvämningar och ras genom åren har inte ändrat på den saken. Kanske vi skulle starta krig mot Lettland? Nä, det skulle inte gå. Det skulle vara över innan någondera sidan kunnat mobilisera. Sverige skulle dock behöva vara mer expansiva. Vi skulle visa mer av framfötterna. Musikexport och volvobilar är inget expansivt, inte numera. Volvo är som vilken annan tråkig bil som helst och musiken är så horribel att så fort den kommer på radion numera tar jag på mej lurarna och lyssnar i datorn eller stänger av radion.

Dålig musik och hemska kläder går alltför ofta hand i hand...

Vi ska inte klaga på vår närvaro i Afghanistan egentligen. Jag tycker inte heller om att folk dör i strid där över men de håller i alla fall talibanerna och klanledarna i schack. De är tungan på vågen. Vi får räkna med att folk dödas eftersom de ställs mot fanatiker som inte har den minsta sympati för vare sej motståndaren eller sej själva. Till skillnad mot Irak är dock Afghanistan en giltig krigsplats från första början. Afghanerna har inte kunnat hålla sin demokrati vid liv utan hjälp och får de en chans ger de sej också på sina grannar. Så visar historien och så kommer det nog att fortsätta.

Irak å sin sida skulle aldrig ha fått bildas. Den man, emir Faisal, som med fransk och engelsk hjälp bildade kungadömet Irak 1921 gjorde det på felaktiga grunder. Det går inte att föra samman träskaraber, sunni- och shiamuslimer samt kurder och några andra folkslag och religioner utan att det blir konflikt. Den värsta konflikten kom dock inte från folkslagen utan från ideologiskt håll när Abd al-Karim Qasim 1958 mördade hans sonson i en kupp. Den kuppen förstörde mycket av det som kanske hade kunnat försona de olika folkslagen och religiösa inriktningarna. Men Qasim gjorde faktiskt mycket för att modernisera Irak och han var på god väg att lyckas när han själv störtades 1963 då Baathpartiet tog över i en kupp. Baathpartiet är en synnerligen ful fisk. Det är ett sekulärt socialistiskt parti med fascistiska inslag (känns det igen från vissa partier i Europa?). De kom till makten några år senare i Irak som en följd av Qasims förföljelser. Som tur är störtades det partiet 2003 när USA och några andra störtade Saddam Hussein. Att de anfall på fel grunder är en annan sak liksom att de borde ha dragit sej ur på ett tidigt stadium.

Baathpartiet är visserligen emot den kolonialism som försökte vinna mark i Mellanöstern men samtidigt är de för panarabism, en rörelse som bl a ledde till att Egypten och Syrien temporärt var i union med varandra. Ingen bra kombination eftersom historien visar att folken där inte vill höra ihop i ett större rike.

Vad har då denna historielektion med det faktum att Sverige är ett skyddat land? Inget, bortsett från att det är kul att återge lite av sitt kunnande om det passar in på ett övergripande ämne. Det får räcka för nu. Hoppas nån gillar det jag skrivit, oavsett om ni håller med eller ej.