Willis Eschenbach har skrivit ett gästinlägg på Anthony Watts
blogg om fytoplankton som är
grunden för allt marint liv. De producerar genom sin blotta existens mycket av den syre vi behöver för att andas och som haven behöver också. Det Eschenbach vänder sej emot i sin artikel är en artikel ursprungligen publicerad i Nature där ett antal forskare menar att andelen fytoplankton i haven har halverats de senaste 100 åren pga uppvärmning av vattnet. Eschenbach menar att detta är orimligt eftersom det skulle ha märkts på allt annat liv i haven. För att tillägga något som han inte skriver om så borde det ha märkts i syretillgången i atmosfären också under samma tid. I alla fall i de områden där de är vanligast, nämligen nära kusterna på det norra halvklotet. Se bilden som Eschenbach använder i sin artikel nedan:
De blå och lila områdena är de med minst andel fytoplankton, de röda och oranga områdena är de med mest andel. Som synes gillar fytoplankton flodmynningar och innanhav liksom trånga sund och närhet till ljummet vatten. De stora kalla djupen är dock ingen favorit. Så nog skulle det märkas om detta var hälften av vad det var för hundra år sen för om koncentrationen är så här stor nu (vi har ju haft ett antal år av problem med alger i Östersjön) hur skulle det inte ha varit för hundra år sen?
Passa även på att läsa om den
EXTREMKYLA som drabbat Peru nu under vintern där nere. Nåt sånt får vi inte läsa om i svensk media i nån större omfattning. De stora tidningarna gick tidigare på om en fullständigt normal sommar som om den vore rekordvarm och letade desperat fram småorter där temperaturen "aldrig" varit så hög som nu. När sen "ryssvärmen" uteblev och istället blev till ett oväder som förvandlade Sverige till en enda jättelik simbassäng tystnade rekordivrarna för regnet i sej var inget rekordstort regn och temperaturerna sjönk och slog aldrig de nationella rekorden. Målilla på 1930- och 1940-talen står sej alltså ännu, precis som de borde göra eftersom den tiden egentligen var varmare än vi nånsin uppmätt senare.
