Den historien var den första jag kunde komma på när jag läste DNs artikel om tjurfäktning i Spanien. Tjurfäktning, en barbarisk och idiotisk "sport" från en sämre tid i ett Spanien som borde ha lämnat såna arkaiska dumheter bakom sej. Fast det är ju samma land som upprätthöll inkvisitionen till 1840-talet så man kan ju förstå att de är lite efter sin tid, i vissa saker. De borde glädja sej åt VM-guldet i fotboll, en sport som trots fötter i bröstet, skallningar och fällningar, ändå är mycket modernare och elegantare än nånsin denna utdragna slakt. Varje gång en idiodor (av spanjorerna själva kallad matador) blir spetsad och/eller stångad av tjuren jublar alla normala människor runtom i världen.
Vad gäller tjurfäktning är det frågan om en nationalism som egentligen är missriktad provinsialism. Spanien är nämligen inte ett land utan flera länder med många språk och kulturer. Här talas kastilianska (det språk som till vardags kallas spanska), katalanska vilket är mer släkt med franskan och provencalskan, galiciska vilket är ett blandspråk av spanska och äldre språk såsom galliska och feniciska och som dessutom är ursprunget till portugisiska samt baskiska, ett helt obesläktat språk i norra delarna av landet på gränsen till Frankrike. Det finns dessutom ett antal fler språk som talas lite varstans i landet som enades 1512.
Det är framför allt kastilianerna som håller på med tjurfäktning och från 2012 kommer de att finnas en region mindre för sånt här eftersom Katalonien härom dagen röstade för att förbjuda det helt.
Ur artikeln gillar jag dessa rader framför allt:
"Det spanska fotbollslandslaget spelar aldrig några matcher i Baskien eller Katalonien. Man är ängslig för att publiken skulle heja på bortalaget. Spaniens VM-triumf nyligen utlöste skiftande reaktioner: lyckorus i Kastilien och Andalusien, uppriktig glädje i Galicien och Valencia och en tänkvärd tystnad i basknationalistiska områden.
I Barcelona firade man också. Där finns inget spanskhat jämförbart med det baskiska, och så var ju också segerlaget en uppgraderad version av Barcelonas klubblag, Kataloniens inofficiella nationalsymbol. Bilderna på katalanska spelare i det spanska laget som viftade med katalanska flaggor efter segern trollades bort av spanska medier."
"När Spanien blev Europamästare i fotboll 2008 kunde den statliga tv-kanalens kommentator inte lägga band på sig. Han utbrast: ”Den som inte är gripen av detta, han är inte mänsklig! Något annat än blod flyter i hans ådror!”
Varför sade han så? Därför att han visste att det fanns fler än en ort inom Spaniens gränser där man firade mycket återhållsamt eller inte alls, och han överväldigades av indignation.
Det är med likartade känslor många i Madrid bedömer det katalanska tjurfäktningsförbudet.
De flesta spansksinnade tar beslutet som en provokation eller en förolämpning, inte som en djurskyddsåtgärd. Det gäller också socialisterna, vars ledande talesmän tagit till nästan lika kraftiga brösttoner mot katalanerna som högeroppositionen gjort.
Katalaner påpekar att det inte alls är fråga om förtäckt nationalism, utan ett uttryck för Kataloniens alltmer europeiska tillhörighet. Men den förklaringen, att Katalonien är ett modernt land som tar avstånd från tjurfäktningens barbari, medan Spanien har ena benet kvar i tredje världen, retar också gallfeber på riksspanjorer."
Bra är det också att läsa följande som visar att tjurfäktningen minsann inte är nån gammal företeelse utan nåt som mer eller mindre skapades för mindre tvåhundra år sen:
"Tjurfäktningen är inte gammal utan ny. Mandomsprov och lekar med uppretad boskap har gamla anor i de flesta provinser – många katalanska fiestas har tjurhetsningar på programmet. Men den moderna tjurfäktningen fick sin regelbok under 1800-talet. Det publika genombrottet kom först under 1900-talet, då stora arenor byggdes i de flesta större städer. Men tjurfäktningens karta är en arkipelag av tjurgalna distrikt omgivna av likgiltiga områden. Madrids arena Las Ventas är branschens allra heligaste, följt av La Maestranza i Sevilla och La Monumental i Barcelona. De flesta av Andalusiens storstäder är tjursinnade, liksom Valencia. I Salamanca är tjurfäktningen nära nog en religion, men en bit norrut, i Palencia och Leon, bryr sig få om tjurar. I Galicien, Europas bonde- och kotätaste landsända, har nöjet aldrig slagit rot, utom i storstäderna Pontevedra och La Coruña, där det funnits turister och en spansksinnad ämbetsmannaklass."
Vi får hoppas att denna barbariets sista utpost sakta dör bort. Tjurarna ska inte behöva lida för att människor är nationalister.
