Valborg

Valborg firar vi främst för att bränna det gamla och bana väg för det nya. Det är såväl symboliskt som praktiskt. Exakt hur länge folk i Europa har gjort detta vet man inte men de stora eldarna kom igång under järnåldern och sen 1700-talet har det varit en årlig tradition i Sverige att bränna stora bål.

Valborg själv var en engelsk missionär som verkade i Frankerrikets östra delar, det vi idag kallar Tyskland. Hon och hennes bröder var skickade att omvända de i rikets östligaste del som inte var övertygade om den katolska lärans förträfflighet. När hon dog 25 februari 779 var hon redan en legend. Hon hade blivit abbedissa 751 i ett kloster i Eichstätt grundat av hennes bror Willibald. Hennes ben kom att hamna i en klippskreva i närheten av klostret som sen långt tidigare varit helgad åt andra religioner och det är detta datum, 1 maj 870, då hennes ben hamnade här som är grunden till att den dagen är hennes egen dag istället för hennes dödsdag. Kvällen innan, som många firar, är traditionellt den kvällen då följet som förde hennes kvarlevor kom fram till klippskrevan. Orsaken till hennes heligförklarande är att det sades att en olja började rinna ur klippskrevan där hennes ben placerats.

Så det är en tradition med inslag av såväl kristna som förkristna tecken. Allt med grundtanken, bort med det gamla och in med det nya. De som en gång startade det hela hade kanske tanken att de ville bli av med löv och grenar och inte så mycket mer. Men vad vet jag, de hade kanske djupare tankar än så. Det får vi aldrig veta.