Vad är det som får politiker och vissa tyckare att blunda för de uppenbara tecknen på att vi människor INTE påverkar klimatet? Varför vägrar de inse sanningen, att koldioxid inte är någon speciellt effektiv växthusgas, snarare en passiv sådan som ser till att inte för mycket värme slipper ut ur atmosfären? När nu hockeyklubban brutits sönder definitivt fortsätter ändå dessa fanatiker med sitt raljerande.
Jag tänker göra ett försök att sätta en diagnos på dessa individer som blundar för verkligheten, som ser rött och ännu mera rött där verkligheten är grön och vit. Eftersom jag varken är psykolog eller psykiater blir min diagnos högst lekmannamässig.
OK, vi börjar väl med symptomen. De yttrar sej till viss del i att man har skygglappar för allt som inte bekräftar ens egen syn på klimatet. Men sånt finns även i andra läger och alla har vi väl skygglappar gentemot nåt vi inte vill acceptera. Vad som skiljer klimatalarmister från vanliga dödliga är det faktum att de absolut inte kan acceptera på några villkor att klimatet inte kan vara styrt av människan. De är på den punkten lika kristna och muslimska fundamentalister. Men så är ju klimathotet en religion för alarmister. Med en envishet som endast överträffas av sagornas dårar hänger de fast vid sin syn på att människan är en ond varelse som förstör vår planet. På den här punkten liknar de miljöfascisterna - men det är en helt annan varelse som vi inte ska ta upp här.
Ett annat symptom är att man till varje pris ska ha rätt. Oavsett om det rör sej om nåt som går dom emot så ska de ha tolkningsföreträde. Detta symptom hänger väl ihop med det förra och de har väl samma utgångspunkt, misstron mot fakta som inte stöder ens egen syn på saker och ting.
Det kanske mest uppenbara symptomet är makthungern. De yttrar sej på ett sätt som tilltalar de som redan har makt, de rör sej gärna i kretsar där viktiga politiker och företagsledare redan finns. Man ser makthungern komma fram i form av nedlåtande kommentarer om motståndare, uppenbart ignorerande av sådant man inte acceptera samt invektiv av olika slag när en debatt inte går ens väg. Oviljan att debattera med motståndare hör också hit.
Nåväl, vad säjer allt detta mej? Jo, att dessa människor har en önskan att bli uppmärksammade, de vill ha mer än sina 15 minuter i rampljuset, de vill vara med och bestämma ordningen. Utan att vara för konspiratorisk här kan jag säja att de nog med all säkerhet skulle vilja ta makten på ett eller annat sätt. De vill vara herdar över en fårflock som inget ska få veta om hur världen egentligen fungerar (det är därför jag har satt dit en bild på får). Diagnosen är megalomani.
Tänk på det nästa gång du läser en braskande nyhet om klimatet i tidningarna, att det rör sej om en journalist eller opinionsbildare med megalomani. Handskas varsamt med en sån och klaga inte, de lyssnar inte på kritik, endast på smicker.
