Vad är en gud? Finns det en gud?

Jag tänkte att vi skulle vara lite filosofiska ett tag. Det är lite ont om filosofi här, väldigt mycket realiteter och obehag. Så, finns det nåt man kan kalla för gud eller är alla läsare på nätet ateister/agnostiker? Det har varit på tapeten med såna här diskussioner, bland annat pga talet om ID, intelligent design, där dess förespråkare menar att det som skapat människan måste ha varit nån eller något med en förutbestämd plan, att det finns nåt med en intelligens som skapat livet på jorden och att det finns ett syfte med skapelsen. Det är främst kristna i USA som förespråkar denna syn på skapelsen. Dom vill med denna teori få med skapelseberättelsen i bibeln in i vetenskapen.

Även om det är frestande att se denna teori som en förklaring på skapelsen så förklarar den inte alla "misstag" som begås i naturen i form av sterila exemplar av djur, extra ben på insekter ibland, ögon på fel ställen etc. Sånt skulle inte ha tillåtits av en s k intelligent design eftersom detta skulle ha rensats bort i tillverkningen.

Nu till mitt inlägg:

Alla har vid nåt tillfälle i sitt liv åkallat nån högre makt som vi inte kunnat se men ändå vill ska vara där. Även jag har gjort det men eftersom jag är en akademiskt lagd människa kräver jag bevis på att denna makt verkar. Några sådana "bevis" har jag inte sett, ännu, men jag hoppas kunna se sånt nån gång. Detta gör mej till agnostiker. Jag vill kunna tro men tills jag inte sett nåt bevis på en guds existens förhåller jag mej kall i inställningen till allt prat om en gud.

I mitt sinne ser jag alla gudafamiljer i mytologierna som man fick lära sej i skolan som ett utslag av förfädersdyrkan. Dessa gudar är helt enkelt för mänskliga för att vara gudar. Det måste alltså ha rört sej om verkliga människor som när dom dött blivit föremål för dyrkan just för att dom gjort så mycket saker för sina medmänniskor. Kanske kungar, adelspersoner, storbönder, stora jägarhövdingar etc, vem vet?

I vilket fall som helst är det först med Zarathustra på 1700-talet f Kr (3,700 år sen alltså) som en rejäl tanke på en enda gud tar form. Han var en iransk predikant som fick en syn en dag om att världen skulle bli bättre om alla trodde på en enda gudom. Han fick sin första efterföljare i Abraham i staden Ur ungefär tvåhundra år senare. Denne Abraham, vars egna existens är omtvistad, ska ha fört sitt folk till en mindre bördig mark längre västerut vid Medelhavets strand. Sen rullar det på i rask takt. Moses (om han nu var en egyptisk överstepräst som fick fly för sin tro på en enda gud, solguden Amon, eller ej kan diskuteras) på 1200 f Kr, Apollonius av Tyana som var verksam vid samma tid som Jesus, Jesus själv, Muhammed på 500-talet, listan kan göras ännu längre men jag kommer inte ihåg alla. Lena Einhorn har i boken Vad hände på vägen till Damaskus? fört fram tanken att Apollonius och Jesus var en och samma person, liksom att Jesus och Paulus var samma person också. Intressant tanke som vi får anledning att återkomma till.

Hur gudstanken en gång har uppstått vet man inte säkert men jag tror att det kan ha gått till som följer. En person har bestämt allt eller nästan allt inom sitt fält eller inom sina domäner och långt senare, efter personens död har han/hon upphöjts till gudom för att hedra hans/hennes verksamhet. Inte många kan kalla sej gud i sin livstid. Att det finns saker vi ännu inte kan förklara råder det inget tvivel om. Men vi är dessa oförklarliga saker på spåren och en vacker dag kanske vi kan nöjaktigt förklara det som det talats om i tusentals år, nämligen spöken, himlafärder med konstiga ljus och ljud (finns beskrivet i alla religioner över hela världen), klotblixtar och andra saker som skrämt och förbryllat människan genom alla tider.

Det dröjde ju till 1700-talet innan blixtens gåta avslöjades. Likadant hur kretsloppet i naturen fungerade. Visst har enstaka personer varit dessa "hemligheter" på spåren tidigare men dom har fått tiga eftersom olika religiösa samfund har satt stopp för dessa tankar på vetenskapen som den ordnande disciplinen.

Det är inte att höra varför enstaka personer är det dom är utan för att jag vill höra om det finns någon plats för religion i dagens samhälle som jag skriver detta. Det verkar nämligen som så att folk vänder sej till religionen i kristider. Där över i Mellanöstern kommer nog en hel del att vända sej till SIN religion. För vi kan förkasta deras syn på respektive religioner och säja, det där är bara extremism och fundamentalism, sånt hör inte hemma i en religion, men det är religion för dom. Det vi diskuterar här är också en sorts fundamentalism liksom motståndarsidan också har en sorts extremism. Det är två poler som står emot varandra.

Att förkasta någon annans livssyn är att förkasta dennes rätt att uttrycka sej som han eller hon vill. Vi kan avfärda allt detta om vi vill men försök inte tvinga på andra VÅR syn. Då är det tvång och då är vi tillbaka i 1500-talets fundamentalistiska syn som ca hundra år senare ledde till historiens hittills värsta religionskrig, trettioåriga kriget. Det går inte att resonera med en fundamentalist, det går inte heller att avprogrammera en sådan. Det enda man kan göra är att pacificera denne. Med detta menar jag inte att man ska ta kål på en sån människa utan minska dennes förmåga att sprida sitt budskap till andra.

Vi har ju frön till nya religioner i vår tid. Det har nu gått nästan 30 år sen Elvis Presley dog och en hel del av hans fans börjar dyrka honom ungefär som en religion. Vi har scientologerna som har sitt ursprung i böcker skrivna av science fiction-författaren F Ron Hubbard. Det är nu ca 20 år sen han dog och han dyrkas mer eller mindre som en gudom av sina anhängare. Tom Cruise är den mest högljudda av alla dessa anhängare. En gnom som förresten endast lever gott pga av sin skådespelarförmåga och sitt utseende. Hela den rörelsen är ett mischmasch av dumheter och rem propaganda kopplat till girighet och hemlighetsmakeri av samma sort som gjorde frimurarna så populära för ca 200 år sen. Skillnaden är att frimurarna aldrig skapade en egen religion.

Så nog verkar det finnas behov av religioner. Förresten så är ateism en religion det också. För blotta förnekandet av en gud innebär ju att man har en tro, en tro på att inget gudlikt finns. Själv är jag alltså agnostiker vilket innebär att tron på en gud är inte nåt aktuellt för mej eftersom hela frågan om en guds existens är onödig så länge bevis för denna guds existens inte kan frambringas.

Lite att läsa: Agnosticism

Förresten, sa inte Jesus att man inte skulle tillbe honom utan hans fader? Man skulle endast tro på hans ord. Lik förbannat ingår den stackaren i en trojka som framför allt katolikerna vill att man ska tro på. För mej är Jesus snarare en vis man och filosof än en inspirationskälla till en ny religion. Det han sa var visa och bra saker, det kan ingen förneka. Om det bör höra ihop med en religion är väl en annan femma.