Fångstgropar är ett klassiskt sätt att fånga bytesdjur, hålla konkurrenter borta eller se till att nån viktig person man vill åt hamnar i fällan. Man gräver ett stort hål i marken på en stig eller ett strövområde, täcker det med kvistar, sand och jord och väntar. Fångst av björn, hjort och andra bytesdjur skedde medelst ett djupare hål med glatta sidor och ibland pålar nedstuckna i botten för att såra och/eller direkt döda när de fallit ner i gropen. Sådana jaktmetoder förbjöds i svensk lag först på 1800-talet.
|
Fångstgrop för varg från Hohenwart, Bayern, Tyskland. |
De allra flesta fångstgroparna i Sverige finns norr om Dalälven och är företrädesvis från stenålderns senare del fram till medeltiden då man började begränsa denna jakt eftersom den hotade älgstammen. Hur det kommer sej att de flesta finns i norr kan bero på att man utvecklade andra metoder och födokällor längre söderut. Det har varit ett relativt enkelt och bekvämt sätt att få mat på, även om risken funnits att man själv ramlat i eller att djuret man velat fånga har lyckats kravla sej ur och springa iväg.
Här och var finns de gamla fångstgroparna kvar i terrängen, men erosion och medvetet igenfyllande har gjort att de är svåra att hitta i skogen. Inte alla är så fint gjorda som den från Bayern ovan, oftast rör det sej om enkla gropar i marken stora nog för en älg att falla ner i. De skiljer sej från naturliga hålor genom att de oftast är djupare och har större innehåll av ben från typiska bytesdjur. Fångstgropar ses väl idag som ett våldsamt kapitel i vår historia men en gång i tiden betydde de skillnaden mellan mat på bordet och svält. Man kan förstå varför vanligt folk fortsatte i smyg med denna jaktmetod.
Samtidigt kan man förstå de som tyckte det var en grym och våldsam metod, som samtidigt var alldeles för effektiv i vissa områden. Gevär är en mer skonsam och snabbare metod för jakt. Vi får se fångstgroparna som allt annat i vår historia, ett avslutat kapitel.
"
I'm don Alfonso
Some call me Pedro
But that is not so
I'm don Alfonso"