Ordet gud har varit en stötesten för såväl teologer som filosofer. Hur ska man tolka ordet och vem är det som åsyftas när man talar om en viss gud. Inte lättare blir det när man försöker utröna varifrån ordet kommer. För det är nämligen så att ordet gud är inte ensamt om att betyda övermänsklig entitet, varelse och person. Vi har minst två till i svenskan, som visserligen inte används i den meningen längre, men som ändå betyder just gud. Det ena använder vi som gudanamn, nämligen Tyr, och det andra som benämning på en gudafamilj ur den fornnordiska religionen, as.
Men låt oss börja med själva ordet gud. Inte heller det är så enkelt att utröna. Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) låter meddela att ordet gud (fornsvenska guþ) var neutrum ända till mitten av medeltiden då det delades upp i maskulin (gud) och feminin (gudinna) form. Sen dess har vi ju gjort oss av med dessa genusformer, men ändå finns de äldre formerna kvar i vardagligt språk. Man låter vidare meddela att ordet av vissa språkforskare sammanställts med sanskrit ghorás, skräckinjagande, men också med roten i sanskritordet Puruhitas, den åkallade. Även tolkningen offergåva har framförts och då har man jämfört med verbet gjuta, som anses vara ursprunget till bland andra ordet got och göt.
Så vi har skräck, åkallande samt offer. Jag anser att skräck inte direkt inbjuder till dyrkan av en gudom. Snarare att man tog detta som en lärdom att inte skrämma folk. Snarare var väl skräcken en del av en eller flera andars och gudars personligheter. Att åkalla en gud har däremot varit en central del av mänskligheten så länge vi kan minnas. Folkminnet vet detta, och det finns beskrivet i de allra äldsta texter vi har. Det låter som en mer plausibel härledning, men ändå känns den sista teorin ännu mer riktig, den att det handlar om en utgjutning, antingen av blod, nån vara eller till och med någons liv, alltså en gåva till den eller de man tillber.
Jag kan bara ett exempel på att gjuta skulle kunna vara och det är ett annat namn på Oden, nämligen Gaut. Hans namn sägs uttryckligen vara den som skapade en hel ätt, ett helt folk, gauterna eller göterna. Nu är detta förstås en religiös myt, en legendartad förklaring till hur ett folk uppstod, men det är ur språklig synvinkel väldigt intressant att se hur orden används och att man såg denna gud som ursprunget till att man kallade sej som man gjorde.
De andra orden, Tyr och as, är något enklare att sätta i ett någorlunda korrekt sammanhang. Tyr är nämligen samma ord som Deus, Dyaus och andra liknande indoeuropeiska ord. Det finns bland annat i det grekiska namnet på samma gud, Zeus, samt i Jupiter (Deus Pater från början, vilket betyder gud fader). Ordet betyder lysande, skinande och kan ha med solen att göra. De flesta i Eurasien var soldyrkare förr i tiden. As är ett ord vi hämtat från isländskan, den svenska formen har gått förlorad, men det finns rester av den inhemska formen i olika ord och som ortnamn. Åska är en form vi har. Ordet as synes ha stora likheter med ord i andra indoeuropeiska språk som betyder just gud, ande, och just ordet ande verkar ha en koppling. Kanske ordet betydde stark vind eller storm tidigare?
Som ni ser är ordet gud inte så lätt att komma till tals med. De är alla starka ord med intressant bakgrund för vart och ett av dom. Tillsammans avslöjar dom faktiskt en hel del om hur våra förfäder tänkte och resonerade, samt även hur vi resonerar som behåller dessa ord ända in i vår tid.
"If you want to know what God thinks of money, just look at the people he gave it to."
