Vetenskapshörnan: Hur vet vi att arter dör ut?

Hur vet vi egentligen att så många djurarter dör ut som det hävdas från vissa håll? Läs den här artikeln och återkom sen hit för en vidare diskussion. Artikeln ställer en viktig fråga som alla som påstår en sak borde ställa sej innan man säger nåt sånt här, nämligen: hur många arter på jorden finns det? Den frågan är nämligen avgörande för om man ska kunna finna stöd för påståendet att 150 arter om dagen dör ut. Det andra påståendet man hör är att vi upplever den största massutrotningen av djurarter sen dinosauriernas tid. Var kan man finna stöd för det påståendet?

Som med många andra påståenden gjorda om vår planet och dess invånare verkar det som om det finns väldigt lite stöd för att de håller måttet. Vi borde se skillnaden från dag till dag lite varstans på jorden att djur och plantor inte längre syns och hörs. Det är nog så att arter dör ut varje dag men säkerligen tillkommer andra, som vi aldrig får se skymten av.

Ett av de största massutdöendena i relativt nära tid inträffade för ca 12 500 år sen då vår planet, som fram till dess hade upplevt en global uppvärmning, plötsligt kastades in i en global nedkylning på bara något decennium. Då dog många arter ut som dittills hade överlevt tusentals år av is och kyla. Flera mammutarter, många olika trädarter, de flesta arter som märkligt nog hade varit välanpassade för kyla strök nu med. Blev den plötsliga nedgången i temperatur för häftig för dom?

I vår tid har ett antal djurarter också dött ut men inget tyder hittills på att vår framfart har ändrat på takten. Eftersom vi människor är en del av skeendet på planeten är det fel att skilja vårt leverne från resten av arterna. i detta sammanhang må nämnas att Henrik Svensmark (kolla honom på Google innan ni klagar här över att ni inte vet vem han är!) har funnit att varje gång solen passerat genom stjärnkluster med många stora och instabila stjärnor som exploderat har livet på jorden blomstrat efter en kortare period av massutdöenden. Död ger liv, vilket olyckskorparna inte tycks vilja förstå.

Man har nämligen snöat in på den gamla vanliga syndabocken, den som varit just det de senaste 5000 åren. Människan förstås. Men är vi så farliga egentligen? Tack vare oss har en mängd djurarter fått en chans att leva. En del ser vi som ohyra men de tar ju hand om våra rester och ser till att kretsloppet bevaras. Vi borde faktiskt sluta se oss själva som onda och istället se på oss för vad vi verkligen är, nämligen en del av naturen. Vi har aldrig slutat leva i och med naturen, vi har bara anpassat den för att passa oss, precis som alla andra levande varelser gör och alltid har gjort.

Förresten, välkommen tillbaka Skeptikern!



"I'm Henery the eighth I am"