Så länge jag kan minnas har jag aldrig kunnat ha ett par skor mer än ca ett år, ibland något över ett år. Det beror dels på att mina fötter är olika stora (det återkommer jag till), dels för att jag går väldigt mycket. Efter ca 12-13 månader brukar nästan alla mina skor se ut som den sortens skor luffare har, dvs stora hål i sulan, sprickor i tyget eller skinnet samt snören som har fransar hela vägen. Det kvittar vilken typ av skor jag har och det kvittar också om skorna är snorbilliga (vilket uttryck förresten!) eller kostat skjortan.
Men alla mina skor har en sak gemensamt; de blir på sikt "sprängda" av mina fötter. Det beror alltså på att mina fötter är olika stora. Min vänstra fot är något bredare än den högra, vilken i gengäld är något längre. Det syns inte vid en så kallad okulär inspektion men kollar man med linjal ser jag att stortån gör höger fot några millimeter längre än vänster. Detta gör att jag som helst vill ha 45 ibland måste ha 46 pga att vissa skor är för smala. Mitt sätt att gå, dvs mycket, gör saken etter värre.
Om jag någon gång blir förälder hoppas jag att detta inte blir en sak som förs i arv till barnen. Det barnbidraget skulle gå i ett nafs, till skor.
För egen del blir det billiga skor framöver. Det är inte värt det att köpa dyra skor om de ändå inte håller längre än billiga...
"Trä på, knyt åt och ge dig ut, konditionen förbättras nog till slut"
