Lördagstankar

Människan är, som alla andra djur, en våldsam varelse. Det kan vi inte komma ifrån. Det som skiljer oss från andra djur är skalan vi strider på och skälen vi gömmer oss bakom för att få slåss. Vi har "utvecklats" och våra motiv likaså. Det är om krig och varför vi slåss som min lördagsessä ska handla om.

Det är lätt att säga att krig är onödigt och borde försvinna. Dock ligger det i vår natur att vara våldsamma, antingen fysiskt, psykiskt eller verbalt. Alla djur är våldsamma om de blir trängda. Vi är dessutom inte det enda djuret som utkämpar regelrätta krig. Schimpanser gör samma sak. De erövrar andras områden, tar honor och ungar, dödar fiender och många gånger gör de detta av samma skäl som vi gör: girighet. Girighet är ett av de äldsta motiven till att starta krig. Girighet kommer i många olika skepnader, den vanligaste är att någon annan har något. Det vill jag också ha så antingen tar jag det ifrån den andre eller så förhindrar jag den andre från att skaffa mer från den källa han/hon/de fått detta. En annan skepnad är den att man själv har fått tag på något och ser chansen att utnyttja den stora tillgången för att skaffa inflytande över andra. På så sätt får man både tillgång till vad det än är och makt.

Blir det bråk om denna tillgång kan det eskalera till stridigheter. Ett annat motiv till att starta krig är en variant på de-andra-har-men-inte-vi är svält. Det kan föda desperation hos de något starkare och man tänker då inte så mycket på andra utan vill bara ha tillgång till mat och vatten. De flesta gånger löses detta utan problem men det finns exempel i historien på hur krig har startats både av svältande och mot svältande. Ibland räcker det med en upplevd orättvisa för att starta krig, en sorts mental svält. Sepoyupproret i Indien startade 1857 som ett myteri bland soldater vid ett regemente bestående mest av indier i Brittiska Ostkompaniets tjänst. De var förbittrade över att inte få samma förtjänster som britterna fick. Det utvecklades snabbt till en revolt som skakade Indien i över ett år.

Där har vi således en aspekt till när vi pratar om att föra krig, orättvisa. Är då krig enbart av ondo? För dom som dör och skadas samt får sina liv förstörda är det utan tvivel så men det innebär samtidigt att de som överlever får en chans att utveckla tekniken och ta hand om sin omvärld på ett bättre sätt. Målet är ju att krig ska vara så kliniska som möjligt, dvs med så få civila offer man bara kan tänka sej.

Hur länge har då människan krigat? Förmodligen lika länge som människan och de förfäder vi har före oss har existerat. De har blivit mer avancerade för varje generation sen dess, mest pga taktik och mer avancerade vapen. Stora arméer skrämmer förstås mindre men disciplin och placering i terrängen kan fälla avgörandet till den mindre härens fördel.

Kommer vi sluta kriga? Nej, det är omöjligt att så radikalt ändra på vårt beteende. Ingen av våra artfränder har blivit lugnare så varför skulle vi bli det?

Kan krigen bli mindre skadliga? Absolut.

Kan de som styr sluta se andra människor som sina fiender? Möjligen. Paranoia finns inte hos alla som styr... 





"När de rika krigar är det de fattiga som dör."