Värst av allt är ensamheten

Kvinna i 60-årsåldern dog ensam, helt ensam och ingen märkte något alls.

Vissheten om att ingen skulle märka när man dog måste ha varit skrämmande, eller befriande, beroende på hur man har för inställning till det som man visste skulle hända. Kanske båda känslorna i en följd. Det tog i alla fall flera månader innan någon ens lade märke till att den här kvinnan saknades, så ensam var hon. Nåt liknande hände även en gång så firade kändisar som Georg Rydeberg och Gunnar Wiklund. Det händer då och då att ensamma människor dör utan att nån märker det trots att man kan bo mitt i centrum av en storstad.

Vi är flockdjur som har behov av andra människor, även om vi lever ensamma. Interaktion kallas det med ett fint ord, vanligt folk kallar det umgänge. En del har mindre behov av det än andra, andra tror att de klarar sej på egen hand. Men gemensamt för båda dessa grupper är att de någon gång behöver andras närhet och omtanke. I ett modernt urbant samhälle som detta finns risken att man förnekas båda delarna. Jag vill inte kasta någon skuld på någon, några eller något, jag bara påpekar att vissa människor blir förlorare på detta vis. Att acceptera att man blir ensam i världen är dock inte samma sak som att man klarar av det och gillar det. Det visar ovanstående exempel på, anser i alla fall jag.

Nu tänker jag gå ut hårt när jag kallar detta resultatet av vad jag kallar det autistiska, egocentriska samhället. Undermedvetet blir många uppfostrade med tankarna att ensam är stark, jag är min egen gud och vad jag gör ska andra skita i. Resultatet blir att man inte bryr sej tillräckligt mycket om när något händer. Vi har våra egna bubblor som vi ibland släpper in andra i så vi bildar en större bubbla, en familjebubbla. Det värsta intrånget i den bubblan är när myndigheter och annat tycker att vi ska göra saker som stör vår världsbild eller när nåt hemskt händer i ens närhet, kanske t o m spräcker ens egen bubbla på köpet.

Det är konstaterat att vi behöver ett visst avstånd till andra människor, ett rent fysiskt säkerhetsavstånd som vi sällan släpper på, annat än vid artighetsgester som att skaka hand eller i förökningssyfte, som också innebär en gemensam njutning men det är en annan sak. Detta säkerhetsavstånd har dock misstolkats och blivit till en del av denna bubbla som vi även använder som försvar mot allt annat som vi ser, hör och läser om i samhället.

Detta låter som en paradox, ett samhälle uppbyggt på tanken att alla är får utan egen vilja eller individualitet, samtidigt som vi är väldigt individuella och har stora försvarsmurar gentemot andra individer. Men det senare är en försvarsmekanism skapad för att man ska klara av fårmentaliteten. Att följa den stora gruppen, falla för grupptryck har inget med detta att göra. Det är en annan försvarsmekanism som hjälper en att överleva, den är mer grundläggande och äldre än denna bubbla. Jag har inga direkta lösningar på problemet men ett förslag på hur man ska rätta till detta har jag, att man pratar mer med folk på gatan, gör lite spontana saker med dom, hjälper dom att bära matkassar. Att visa att vänlighet och artighet finns utan bakomliggande motiv. Då kanske de inte överlever längre men de kan dö med vissheten att någon i alla fall hjälpte en de sista dagarna av ens liv. En omtanke så god som någon.