Facket - en generationsfråga

När man är ung tror man sej vara stark och kunna stå på egna ben. Ensam är stark, lyder deras paroll. Sen kommer en tid då man inser att man behöver andras hjälp för att klara av en situation. Den här artikeln visar detta alldeles tydligt. Som ung började Hans Carlsson på stenhuggeriet och arbetade sen där i 33 år tills han skadade sej. När han ville komma tillbaka sa man på arbetet att han redan sagt upp sej. Ord står mot ord. Sen fick han reda på att eftersom företaget inte hade nåt kollektivavtal får han heller ingen pension från företaget.

Jag läser i en av kommentarerna, som lyder så här: "Han är väll betalat skatt som alla andra och får då sin vanliga pension, det har ju inget med kollektivavtal att göra". Hur lite vissa egentligen vet om avtal och livet. Den vanliga pensionen får alla, det har inget med detta att göra. Det har insändaren helt rätt i. Dock är det här frågan om pensionen från det arbete han har utfört för arbetsgivaren. Den pensionen är mer värd, inte bara i pengar, än den lilla struntsumma som han kan räkna med i "vanlig" pension.

För många unga är facket nåt som är i vägen. De klarar sej själva, anser man. För många äldre är facket näst intill heligt. Som vanligt är verkligheten nånstans mitt emellan. Facket ska verka men inte synas, förrän det verkligen gäller. Som nu med busstrejken. Denna strejk får mitt helhjärtade stöd för bussförare får verkligen dåligt betalt och liten uppskattning jämfört med vad de får stå ut med. Skrikande ungjävlar, barnfamiljer, perfektionister, käbblare, kontrollanter, bråkiga ungdomar, sura gamla gnetar osv.

Sen att det finns fackförbund som lever lyxliv på porrklubb på medlemmarnas bekostnad, andra som hyllar fel sorts ideal och blockerar restauranger för tvinga fram kollektivavtal samt fackföreningar som står och tittar på när deras medlemmar blir utslängda i kylan av arbetsgivare som anser att en sjukdom är tillräckliga skäl för att sparka den anställde är en annan sak.